Stjernverlden

104

verlden, som försiggått omedelbart för våra ögon. Hvad Amerikas indianer och Afrikas eller Australiens negrer äro för forskaren i menniskans historia, äro nebulosorna för astronomen.

Omöjligheten att få bevittna en verlds bildning ersättes med möjligheten att kunna samtidigt på olika punkter af universum iakttaga de olika stadierna i utvecklingen. Svårigheten är att kunna placera dessa i rätt ordning och att begripa öfvergången mellan de vexlande former, som teleskopet afslöjar för våra blickar.

Att säga att detta också till fullo lyckats, att astronomerna kunnat steg för steg följa verldarnas utveckling från ett obestämdt kaotiskt tillstånd till den stund, då de trampas af förnuftiga varelser, torde väl vara för djerft att påstå. Men några hufvuddrag af denna utveckling, några vigtiga moment i verldarnas historia har astronomin dock trott sig kunna konstatera.

Det är sålunda i de oregelbundna gasnebulosorna, som astronomen tror sig spåra den äldsta formen för kosmisk tillvaro, det urämne, som sedan ordnar sig till regelbundna och högre former. — I och med de spiralformiga, elliptiska, ringformiga nebulosorna hafva vi kommit ett steg högre på utvecklingens skala. Man börjar nu märka ordning och lag i materiens anordning. Och när vi genom nebulos-stjernornas och de i stjernor upplösbara nebulosornas klass kommit till stjernhoparne och de enskilda stjernorna, synas redan materiens egenskaper och lagar förefalla oss mera bekanta. Vi komma då till spörsmål, som ligga oss närmare in på lifvet, till frågan om planeternas daning och det organiska lifvets uppkomst.

Detta är den tidsföljd, i hvilken man anser de olika skedena af en himlakropps historia vara ordnade, men dermed är icke denna utveckling insedd eller bevisad. Dertill fordras att med tanken förbinda dessa tillvarelseformer med hvarandra, att visa att den ena måste eller åtminstone kan följa ur den andra. På vissa punkter af utvecklingskedjan har man också, om än mycket ofullständigt, lyckats finna detta inre sammanhang, men på de flesta måste man ännu låta sig nöja med analogier och, låt vara, mycket sannolika