Sida 64
58
och natt stråla lika klart på en ständigt svart himmel (en följd af luftens frånvaro). Solen skulle långsamt synas höja sig öfver horizonten, vara synlig 14 dagar, derefter under lika lång tid befinna sig under horizonten. Öfvergången från dag till natt skulle ske plötsligt, utan skymningsfenomen. Jorden skulle spela ungefär samma roll, som månen för jordinvånarne. Man skulle ha »fulljord», »halfjord», »nyjord» o. s. v., samtidigt med att vi ha ny-, half- och fullmåne. Men mest egendomligt skulle jordens läge förefalla. Den skulle nämligen, allt under det den, såsom nämdt, skiftar mellan full och ny, ständigt synas intaga samma ställning på himlen (detta en följd af att månen ständigt vänder samma sida mot jorden) endast förflyttande sig några få grader fram och tillbaka.
Fig. 14. Mars och jorden.
6. Mars c?. Ehuru Mars till sin storlek uppgår till endast 2 gånger månens (fig. 14), så hör den dock till de allra intressantaste bland planeterna på grund af den noggrannhet, med hvilken man kunnat studera dess yta. Mars kan nämligen komma oss närmare än någon af de andra planeterna. Dess minsta afstånd uppgår till 71/2 millioner mil eller endast 20 gånger månens.
Med blotta ögat igenkänner man Mars lätt på grund af dess rödaktiga sken. Redan tidigt var man i stånd att observera fläckar på Mars’ yta, och äfven göra utkast till Marskartor, men det är först 1877—78, genom den italienske astronomen Schiaparellis observationer, som vi erhållit en mera detaljerad kännedom af Mars’ utseende. Enligt hans observationer urskiljer man på Mars1 yta dels mörkare fläckar.
