Sida 92
86
år. Det intressantaste bos denna komet är, att den synes närma sig mer och mer intill solen, hvilket man sökt förklara genom tillvaron af ett fint fördeladt ämne i verldsrymden, som genom det motstånd det erbjuder mot kometens rörelse småningom skulle tvinga kometen att störta in i solen. Det synes likväl som om den tendens, kometen har att närma sig solen, på de senare åren något minskats, och att sålunda antagandet af något resisterande medium vore förhastadt.
Den andra af de nämda kometerna, den Bielaska, har en omloppstid af 6 3/4 år samt har blifvit observerad 6 gånger, de två sista gångerna under omständigheter, som förläna denna komet ett alldeles särskildt intresse. Efter att vid 4 särskilda tillfällen hafva blifvit observerad utan att till sitt utseende hafva företett något utomordentligt, finner man nämligen vid den 5:te apparitionen år 1846 att kometen har fördubblats. På ett afstånd från hvarandra af omkring 2/3 af månens afstånd från jorden vandrade en »tvillingkomet>> i den bana, der Bielas komet förut rört sig. Ar 1852 fick man ånyo tillfälle att observera kometen, som äfven nu visade sig dubbel, ehuru afståndet mellan kärnorna denna gång var sex gånger så stort som förut. Sedan dess har kometen aldrig mer blifvit sedd, oaktadt alla de försök man gjort att upptäcka den. Sannolikt har den undergått det Öde, som förr eller senare synes vänta hvarje komet: att upplösas och förstöras genom solens och planeternas attraktioner.
Helt och hållet spårlöst har den dock ej försvunnit. Tvenne gånger har den gifvit tillkänna att den ännu existerar, låt vara i fullkomligt upplösningstillstånd. Hvem erinrar sig ej det ståtliga stjernfallsregn vi fingo bevittna den 27 Nov. 1885, och kanske någon ännu ihågkommer ett lika grant skådespel från år 1872. Båda gångerna var det den Bielaska kometen, som gaf helsningssalut vid sitt möte med jorden. Dermed hafva vi kommit in på frågan om det sammanhang mellan kometer och stjernfall, som vi bragt på tal i början af detta kapitel.
6. Sammanhanget mellan kometer och meteorer. Man hade länge anat något sammanhang mellan dessa båda slag af företeelser, men något bevis erhöll man icke förrän år 1866. Äran af att hafva uppvisat denna märkliga relation tillkommer i första hand en italiensk astronom, Schiaparelli,
