Stjernverlden

39

e) 12 teleskopiska, d. v. s. för blotta ögat osynliga, kometer, som cirkulera kring solen.

f) Samt slutligen såsom tillfälligt associerade större eller mindre kometer, hvilkas antal naturligen får betraktas såsom fullkomligt obestämdt.

Och härefter öfvergå vi till att närmare redogöra for hvad man lärt känna rörande de skilda medlemmarne af vårt solsystem.

1. Solen ^. Solen befinner sig på ett afstånd från oss af i medeltal 149 millioner kilometer. Ljuset, som har en hastighet af 300,000 km. i sekunden, behöfver för att tillryggalägga denna väg 496 sekunder.

Från jorden synes solen under en vinkel af en half grad. Dess verkliga radie uppgår till 696,000 km. eller 109 jordradier. Man kan göra sig en föreställning om solens oerhörda storlek, om vi erinra oss, att månen befinner sig på ett afstånd från oss af 60 jordradier. Således skulle solen förlagd till jordens medelpunkt sträcka sig ej blott ut till månbanan, utan ytterligare 49 jordradier utom densamma. Dess massa är 324,000 gånger större än jordens och mer än 700 gånger större än alla planeternas tillsammantagna. Dess täthet är endast 1/4 af jordens eller något större än vattnets.

Solens utseende. For blotta ögat, eller genom ett färgadt eller sotadt glas har solen utseende af en jemn, lysande yta, på hvilken man med någon uppmärksamhet kan iakttaga ett gradvis aftagande i ljusstyrka från midten mot kanterna. Betraktad genom en tub företer solytan emellertid en rik omvexling af märkliga formationer. De vigtigaste bland dessa äro de s. k. solfläckarne, facklorna och granulationerna.

Solfläckarne. Dessa sågos första gången af Fabricius och Galilei 1611. Deras diameter är i allmänhet några tusen kilometer, men kan stundom uppgå till 100,000-tals km. Om vi betänka att jordens diameter är endast något öfver 6,000 km., kunna vi göra oss en föreställning om deras kolossala utsträckning. Deras form vexlar betydligt; vid svagare förstoring synas de i allmänhet nära runda. Hos alla större fläckar varseblir man tvenne skilda delar: en inre mörkare, som kallas kärnskuggan, en på Öfvergången mellan denna och solytan, mindre mörk, som man derföre kallat halfskuggan.