Sida 75
69
undersökning af vilkoren för en sådan rings stabilitet gjort troligt, att den ej består af en sammanhängande vare sig fast eller flytande massa, utan af en samling små fasta partiklar, hvar och en rörande sig i sin egen bana kring Saturnus, och liggande så tätt att de på afstånd te sig som en sammanhängande kropp. Sålunda kunna också enklast de delningar i ringarne förklaras som man en tid efter upptäckt, men hvilka sedan åter försvunnit.
Saturnus har ej mindre än 8 månar, hvilka dock på grund af sin litenhet först i senare tider upptäckts. Den första fans af Huyghens 1655. Sedan upptäcktes 4 af Cassini omkring år 1680, den 6:te och 7:de upptäcktes af Herschel 1789 och den sista af Bond 1848. Deras afstånd och omloppstider synas af följande tabell.
Saturnus' månar.
N:o. Namn. Afstånd. Oml.-tid. Uppt. år. Upptäckare.
1. Mimas 3.1 0d23h 1789 Herschel
2. Enceladus 4.0 1 9 1789 Herschel
3. Tethys 4.9 1 21 1684 Cassini
4. Dione 6.3 2 18 1684 Cassini
5. Rhea 8.8 4 12 1672 Cassini
6. Titan 20.6 15 23 1655 Huyghens
7. Hyperion 24.8 21 7 1848 Bond
8. Japetus 59.6 79 8 1671 Cassini
Afstånden äro uttryckta i Saturnus' ekvator som enhet. Af tredje kolumnen synes att alla planeterna utom den yttersta hafva kortare omloppstid än vår måne. Alla planeterna röra sig mycket nära i samma plan, sammanfallande med Saturnusringens.
Månarnes ljusstyrka kan ordnas ungefär efter upptäckts-åren. Sålunda är Titan utan jemförelse den största, Mimas och Hyperion de ljussvagaste. De sistnämda kunna iakttagas endast i nutidens största instrument.
10. Uranus S. De två nu återstående planeterna voro okända för de gamle, enär de äro osynliga för blotta ögat. Endast Uranus kan stundom i gynsam ställning ses af ett obeväpnadt öga såsom en stjerna af 6:te storleken. Uranus upptäcktes år 1781 af William Herschel Dess stora afstånd
