Stjernverlden

29

utseende. Om förhållandena i vår atmosfer äro mycket ogynsamma (moln o. s. v.), kan det stundom inträffa, att solstrålarne helt och hållet absorberas, och månen blir mörk.

Kap. II. Kalendern och tideräkningen.

Den naturligaste enheten för all tideräkning, som återfinnes hos alla folk och i alla tider, är dygnet, hvars längd närmast bestämmes af jordens rotationstid. Att uteslutande använda dygnet såsom tidsenhet, stöter emellertid på åtskilliga praktiska svårigheter, som räknandet med stora tal medför. Man har derföre så småningom lärt sig derjemte använda större tidsenheter, af hvilka de vigtigaste äro månaden och året. Den äldsta af dessa är utan tvifvel månaden, med hvilken man ursprungligen förstått tiden mellan tvenne fullmånar.

Sannolikt har man mycket länge nöjt sig med dessa båda tidsenheter, och först småningom märkt att vissa naturföreteelser, af största vigt för menniskans lif, regelbundet återkommit efter vissa längre perioder. Sålunda har då året uppkommit. I det ofullkomliga skick, som astronomin då befann sig, blef det emellertid ett svårt problem att sedan fixera förhållandet mellan dessa perioder. Huru många dagar på månaden? Huru många månader eller dagar på året? Det skulle här bli för vidlyftigt att ens tillnärmelsevis redogöra för alla jemkningar man härvid måste göra, för alla svårigheter man nödgades öfvervinna. Vi inskränka oss till att beskrifva uppkomsten af vår nuvarande kalender från införandet af den Julianska tideräkningen genom Julius Caesar år 45 f. Kr.

Först och främst vilja vi anmärka, att man vid denna tid i den romerska tidräkningen lyckats bortskaffa hänsynen till månens rörelse vid kalenderns bestämmande. Detta är af vigt, emedan den astronomiska månadens bibehållande mer än något annat bringat oreda i uppgörandet af en fast kalenderräkning.

2. Julianska tideräkningen. Hufvudfrågan var alltså bestämmandet af årets längd uttryckt i dygn. Man hade på Caesars tid funnit att året utgjorde 365 1/4 dygn, hvilket tal