Sida 23
hos solen och alla öfriga himmelskroppar samt hos alla kroppar på jordens yta. Med vissa anordningar låter det sig göra att uppmäta den attraktionskraft, som t. ex. ett blyklot af en half meters diameter besitter, och att jemföra den med jordens attraktionskraft. Men jordens massa är i samma förhållande till blyklotets som attraktionskrafterna hos de båda kropparna. Blyklotet kan direkt läggas på en vågskål, och genom jemförelsen utföres således en slags vägning af sjelfva jorden. Man har funnit, att jordens massa utgör
6,100,000,000,000,000,000,000,000 kilogram eller öfver sex tusen trillionor ton.
En sådan massa skulle kunna bortföras af fartyg om 2,000 tons drägtighet, såvida tio tusen stycken dylika afsändes i hvarje sekund under tio millioner år.
Vore jordens täthet lika med vattnets, så skulle hennes massa vara 1,083 triljoner ton, hvartill man kan sluta sig af hennes volym. Men då massan i sjelfva verket är nära 6 gånger större, så följer deraf, att jordens medeltäthet är lika många gånger större än vattnets. Besinnar man, att närmast jordytan nästan uteslutande sådana ämnen (de flesta bergarter m. m.) förekomma, hvilkas täthet är endast 2 eller 3 gånger vattnets, så vinnes härigenom den för jordkroppens inre sammansättning högst vigtiga upplysningen, att tätheten måste i hög grad tilltaga emot jordens medelpunkt, der den sannolikt uppgår till ungefärligen guldets eller platinans täthet. Detta tilltagande i täthet inåt öfverensstämmer ju äfven med det gjorda antagandet att jorden åtmintone förr befunnit sig i ett smält tillstånd, hvarvid lagren kunnat ordna sig efter tätheten, hvilket ju deremot icke kunnat blifva fallet, om små fasta partiklar i stoftform i tidernas längd hopat sig intill hvarandra för att småningom bilda jordkroppen.
*
Vid ett fortsatt aktgifvande på stjernorna finner man, att de aldra flesta af dem alltid bibehålla samma inbördes lägen eller dag från dag, år från år, ja genom mycket långa tidrymder bilda samma figurer. Dessa stjernor, som sålunda tyckas vara en gång för alla fästa på himlahvalfvet, har man sedan gammalt kallat fixstjernor och öfver dem upprättat
