Stjernverlden

22

helt och hållet på den ställning, som månen intar i förhållande till solen. Än befinna sig solen och månen åt samma håll på himmelen, och vi hafva ny (månen osynlig), än synes månen rakt i söder, samtidigt med att solen befinner sig rakt i i norr (vid midnatt), och vi hafva fullmåne. Det är sålunda ej svårt att beräkna tiden mellan tvenne fullmånar, då vi förut känna månens sideriska omloppstid. Ty om månen vid ett tillfälle är »full», således synes i motsatt rigtning eller i opposition med solen, och vi då observera dess ställning i förhållande till stjernorna, så återkommer, som vi förut veta, månen till samma stjernor om 27^d 8^h, men under denna tid har solen hunnit förflytta sig bland stjernorna ungefär 27°, och månen måste således ytterligare förflytta sig dessa 27°, och ändå något till, innan den kommer ånyo i opposition med solen. Dertill åtgår ännu ungefär 2^d 5^h, och således är tiden mellan tvenne fullmånar, eller månens s. k. synodiska omloppstid, 29^d 13^h. Man inser detta klarast om vi likna himlakropparnes rörelse vid ett urverk, der solen och månen äro resp. tim- och minutvisare, och siffrorna beteckna stjernorna. Visar klockan på 12, ha vi den ställning hos visarne, som motsvarar solens och månens vid ny, om en timme (motsv. den sid. omloppstiden) är minutvisaren åter på 12, men timvisaren har nu hunnit flytta sig till 1 och minutvisaren måste derföre ytterligare tillryggalägga 5 ⁵/₁₁ minut innan visarne ånyo stå öfver hvarandra.

Månens hastighet på himlen är ej alltid lika stor; emellertid märker man vid ett fortsatt aktgifvande på månens rörelse, att hastigheten vexlar efter relativt enkla lagar, så att tiden mellan tvenne tillfällen, då t. ex. månens hastighet är störst, är nästan alltid lika lång. Man kallar denna mellantid för månens anomalistiska omloppstid och den utgör 27^d l3^h, är således 5 timmar längre än den sideriska omloppstiden. De tidpunkter, då månen har sin största och sin minsta hastighet, betecknas i de svenska almanackorna med uttrycken närmast och fjärmast, så benämda, emedan månen vid sin största hastighet befinner sig närmast jorden, vid sin minsta är mest aflägsen från henne.

Den bana, månen beskrifver på himlen, bildar under kortare tid en storcirkel på himlasferen. Denna storcirkel sammanfaller icke med solens skenbara bana, ekliptikan, utan