Stjernverlden

64

observerat fläckar, som en tid följt hvarandra, derefter aflägsnat sig mer och mer från hvarandra för att efter en tid åter sammanträffa. Af den stora föränderlighet, som visar sig på Jupiters yta, kunna vi sluta att vi egentligen aldrig observera den fasta planetytan, utan fastmera endast en tät gasformig eller flytande atmosfer, som omgifver densamma.

Redan utseendet af denna atmosfer låter oss ana, att Jupiters massa och särskildt dess yta ännu ej hunnit afsvalna så mycket som t. ex. vår jord. Och vissa andra observationer synas också häntyda derpå att Jupiter ännu är i glödande tillstånd. Så t. ex. visade sig år 1877 en stor fläck, ännu synlig, som lyste med rödaktigt sken, och sålunda visar, att Jupiter ännu, åtminstone delvis, lyser med eget ljus.

Fig. 19. Jupiter med sina månar.

En af de första frukter uppfinningen af teleskopet hade för kännedomen om vårt planetsystem, var upptäckten af Jupiters fyra månar genom Galilei. De kunna med lätthet observeras medelst en svagt förstorande tub eller en god teaterkikare. Ofvanstående figur ger oss en föreställning om Jupiterssystemet sådant det ter sig genom en sådan tub.

I allmänhet synas de fyra månarne ligga ungefär i samma räta linie. Detta beror derpå, att de alla röra sig mycket nära i samma plan. Deras omloppstider inifrån räknadt äro resp. ld18h, 3d13h, 7d 4h och 16d 17h, således alla kortare än vår månes. Deras ljusstyrka förändras ganska mycket, sannolikt beroende på fläckar på månarnes yta, och det sätt hvarpå dessa förändringar försiggå häntyder på att de, såsom vår måne, rotera ett hvarf kring sin axel samtidigt med att de fullborda ett omlopp kring planeten.