Stjernverlden

89

lång, den stora kometen 1861 var öfver 3 millioner och den väldiga septemberkometen 1882 mera än 34 millioner mil i längd. Den sistnämda hade således en utsträckning mera än dubbelt så stor som jordens afstånd från solen.

Af denna deras ofantliga längd kunna vi draga en vigtig slutsats. Då svansarne ständigt äro rigtade från solen, och det stundom har händt att kometer på några få timmar beskrifvit en båge öfver 180 grader kring denna, så är det rent otänkbart att dessa enorma svansar skulle ha kunnat följa med den hastiga rörelsen utan att sönderslitas, om vi skulle antaga att svansarne på något sätt vore fast förenade

Fig. 27. Kometsvansarnes rigtning.

med kometen, och ständigt utgjordes af samma partiklar. Vi få fastmera tänka oss, att de små stoftkorn, som bilda svansarne, oupphörligt förnyas, sannolikt genom utströmning från kärnan. Man torde kanske närmast kunna förlikna den med en rökpelare, som uppstiger ur en skorsten. En sådan bibehåller länge ungefär samma form och storlek, men bildas dock från ett ögonblick till det andra af nya partiklar.

Men då måste man göra sig den frågan, hvarföre utslungas dessa partiklar från kometen? Med all säkerhet ligger den kraft, som åstadkommer denna rörelse, hos solen. Och den måste vara repulsiv, efter som svansarne ständigt äro rigtade från denna. Den enda kraft af denna art, som är