Sida 174
174 FRÅNSLOTTTILKOJA.
sig vid middagstiden nätt och jämt till sju grader öfver hafsytan och går ned strax efter half tre. Hennes stora TÖda skifva — jag skulle vilja likna den vid en lysande pumpa — tyckes nästan rulla fram långs den södra horisonten under några timmars tid för att sedan åter sjunka nedom densamma.
Vid middagstiden faller skuggan från den stora slottsfyrkanten öfver strömmen därutanför och skymmer utsigten från fönstren på den motsatta stranden. Knappt någon stråle af vinterns sol kan hitta väg till de smalare gatorna i staden, och bodarna därstädes äro likaväl på dagen som på qvällen upplysta med gas, elektriskt ljus eller fotogen.
Man står vid sitt fönster och iakttager, huru solen går ned, tänder därpå sin lampa och läser en timme eller så vid lampsken, tills man, vid en blick på uret, finner, att klockan ännu icke hunnit till fyra e. m. Man går ut på morgonen för att uträtta ett ärende, och så framt icke vägen är tämligen kort, gäller det att skynda för brinnande lifvet; annars blir det lätt kolmörkt, förrän man hinner hem igen. En dylik känsla af tidens korthet och nödvändigheten att skynda sig blifver qvar i sinnet nästan hela vintern igenom.
Det är visst sant, att med almanackan i handen och matematiken i hufvudet man bör känna sig fullt och fast öfvertygad, att det går tjugufyra timmar på dygnet likaväl midt i vintern som under sommaren, men mörkrets timmar hafva aldrig synts mig mycket värda, och när dagsljuset ej räcker öfver sex timmar, tycker man sig sannerligen icke hafva tid att uträtta någonting alls.
Sådant är förhållandet under klara dagar. Men vädret i Stockholm under November och December plägar vara mulet, med dimma och regn. Vid sådan väderlek kommer ljuset blekt och svagt liksom sipprande ned genom det väldiga gråa molnhölje, som hvilar öfver landet, och man märker knappt, att det är dag, förrän det åter börjar skymma på.
Det är ingalunda kölden och snön, som göra nordens vintrar afskräckande — köld och snö verka lifvande och
Källa: Internet Archive ·
