Sida 422
422
FRÄN SLOTT TILL KOJA.
genom att aldrig flyga långt i ett kör eller eljest onödigtvis anstränga sig.
Bergknallen är så liten, att Carlson dragit upp båten på ett skär i närheten och ligger därstädes utom synhåll. Klippan höjer sig rätt upp som en mur, två fot öfver mitt hufvud. Jag sitter på en liten af sats, och muren bakom ger mig förträffligt lä och bryter ostvindens kraft. Eftermiddagssolen glöder på mig, och jag känner mig varm för första gången utomhus i år, sedan jag kom till Långviksskär.
Nå, detta är icke att skjuta, och det blir ingen skjutning af denna eftermiddag. Vädret är alltför vackert. Jag misstänker också, att det hufvudsakhga sträcket är förbi. Och här sitter jag och blickar ut öfver hafvet. Östersjön, Atlanten — allt är samma stora hemlighet, på h vilken vi aldrig tröttna. Jag hör vågornas brus mot klippans vindsida. Det påminner mig om ett hotell vid en badort någonstädes i världen, jag kan icke säga hvar; jag har där haft några glada stunder, men jag kan icke reda eller hålla fast dem. Det är en erinran och en angenäm sådan, men erinringen är ett chaos.
Källa: Internet Archive ·
