Sida 334
334 FRÅN SLOTT TILL KOJA.
kullar eller i Nya Englands täta morkuUssnår. Huru beqvämt ocli behagligt skulle det icke vara att hafva en hund, som först kommer och rapporterar villebrådet och sedan i sakta mak för jägaren till det! Huru många ansträngande marscher i alkärren skulle man icke spara sig, och huru makligt skulle man icke ströfva öfver berg och backar, medan man i lugn och ro inväntade sin trogna fyrfotaväns rapport! Amerikanare nöja sig ej, om de icke få det allra bästa. Om vi i Amerika icke ega rapportörer, så ega vi icke de bästa möjliga hönshundar.
Ar icke ämnet värdt uppmärksamhet af våra hunduppfödare och hundvänner? Hvarför införa vi icke rapportörer från Sverige? Eller hvarför utveckla och fullkomna vi ej rapportörsinstinkten, när helst den visar sig hos våra egna hundar?
Ett är jag säker på: en amerikansk jägare, som en gång har skjutit med rapportör, har lärt känna en ny njutning, och denna skall han, om han kan det, bibehålla åt sig bland de många, hvilka bidraga att förljufva lifvet för en livar, som älskar frisk luft, älskar skog och mark.
Källa: Internet Archive ·
