Sida 263
VID DEN VILDA ÖSTERSJÖNS STRAND.
2G3
))Ja, det kan nog vara, men vi måste i alla fall lia pappa med)), förklarade Frans. ))Som ni hör, har han en mycket bättre dialeld.D
På Frans' ansigte märktes alldrig ett småleende. Jag undrar just, om han tänkte, att hans pappa verkligen talade till fåglarne på deras eget tungomål.
Jag sköt denna morgon några skott, som jag kände mig stolt öfver. En ejderhane, som flög skyhögt of vanför mig, sänkte sitt hufvud för mitt skott och föll liflös ned, dödsskjuten långt uppe i luften. Medan jag nu låg i skåren och funderade för mig själf, med tankarna tusentals mil från stället, hörde jag helt plötsligen vingar susa. Jag rusar upp och får sigte på en flock, som ilar fram öfver mig bakifrån. På ögonblicket skjuter jag åt höger och venster, och tre stora ej drar tumla ned i morgonens rosiga dager. Fyra alfoglar kommo, skjutande med snälltågsfart öfver vattnet, på omkring två hundra fots af stånd från mig. Jag tog sigte tio fot framför dem. Eätt gissadt. De flögo rakt in i hagelsvärmen ; tre tumlade ned liflösa och dansade utefter vattenytan som småstenar, när pojkar ))kasta smörgås)); och med det skott, som var qvar i min venstra pipa, skickade jag den fjärde att hålla de förra sällskap på färden.
Källa: Internet Archive ·
