Sida 17
INLEDNING.
17
eller död» och aktade föga, liviiket af de två, tj segern skänkte dem eröfringens fröjder, döden Valhalls.
Den civiliserade världen stod slagen af skräck öfver de nordiska sjökonuDgarnes vilda anfall, och från kyrkorna i de kristna länderna ljöd den fromma bönen:
A furore Normanorum libera nos, Domine. (Från nordmännens raseri bevara oss, milde Herre Grud!)
Men dessa käcka seglare från den aflägsna norden nöjde sig icke med att eröfra eller förstöra. De seglade med djärft mod ut på den vida Atlanten utan kompass och utan arf sägners ledning; stjärnorna fingo tjena såsom vägvisare, då de foro öfver oceanen. Deras stormvräkta fartyg voro de första, som gungade i våra vestliga farvatten, och först af alla hvita män satte de sin fot på Amerikas stränder. Detta skedde fem hundra år, förrän Columbus upptäckte öarna vid våra kuster i söder.
Skandinavien, du land af klippor och is, »ridderlighetens stamort», hem för hjältar, huru samla sig icke omkring dig ärofulla minnen, liksom solbelysta skyar omgifva dina fjälltoppar! Du folk, till ditt yttre kallt som Islands snödrifvor, i ditt inre sjudande som dess heta springkällor, du vinner alltjämt segrar, men i dag med hjärtats vänsällhet, såsom fordom med krigarens vapen.
Källa: Internet Archive ·
