Sida 293
KAPITEL XXVII.
MIDSOMMMAR.
, et är intet uDder, att folket i norden med fröjd ocli gamman firar ljusets och värmens triumf tid på året, då solen stiger högst på himlen, då ljuset är segerrikt, men mörkret dukar under och flyr.
När man är ute och reser vid midsommartiden, får man i hvarje by se en majstång upprest på gräsplanen. Majstången är femtio eller sextio, stundom hundra fot hög; den är till hela sin längd klädd med ljusgröna björkqvistar samt utsirad med kransar och slingor af löf och blommor, hvilka hänga från tvärstänger, som sitta här och där, och öfverallt fladdra flaggor och vimplar i glada färger, medan från toppen den svenska blågula flaggan svajar för vinden. På midsommaraftonen — den 23 Juni — samlas hela landtbefolkningen från när och fjärran omkring majstången; och här fördrifver man tiden med musik, sång och dans hela Gruds långa natten, hvilken dock i själfva verket icke är någon natt, utan en härlig rödskimrande skymning från solens sena nedgång till dess tidiga uppgång.
Då solen går ned, upptänder folket lusteldar på bergen. Det är då en ovanligt gynsam tid att segla utefter Sveriges vestkust. Berguddarna lysa af eldar, som kasta sitt flammande sken öfver fjiirdarna, och den vilda storslagenheten i de nordiska klipporna glöder i brokiga färger, som efterlemna en i minnet städse lefvande bild.
Källa: Internet Archive ·
