Sida 292
292
FRÄN SLOTT TILL KOJA.
Långt bort i norr sväfvade det stora röda solklotet lågt nere vid horisonten, liksom en mäktig ljusets sköld mot mörkrets legioner.
Yi stodo alla tysta och sågo på våra ur. Då de båda visarna möttes på tolf — midnatt — hängde det stora runda solklotet triumferande öfver vågen — en bro af guld flöt på vattnet emellan oss och solskifvan rakt bort mot norr. Där strålade hon i tyst majestät, som icke visste af någon nedgång.
Yi aftogo ofrivilligt våra hattar — intet ord yttrades.
Om man ville ■ — och kunde — till ett sammanföra den mest lysande soluppgång och den mest lysande solnedgång, som man någonsin sett, skulle det helas skönhet förblekna mot den glänsande kolorit, som nu upplyste hafvet, himlen och bergen.
Efter en half timme hade solen märkbart höjt sin skifva; färgerna öfvergingo till morgondager; en frisk bris krusade fjordens yta; den ena sångfågeln efter den andra stämde upp sin morgonsång i lunden bakom oss — vi hade glidit in i en ny dag.
Källa: Internet Archive ·
