Sida 24
24
FRÄN SLOTT TILL KOJA.
och svärta. I vikarna låta alfåglarna höra sin mnsik, och från stränderna återskalla pipares och spofvars gälla läten.
Eenen i fjällbygden är nästan samma djur som vår ))caribou)) (Cervus silvestris), och de kunnigaste naturforskare äro ur stånd att upptäcka någon väsentlig skilnad emellan den svenska elgen och den amerikanska )")moose)).
Yäl hundra gånger, medan jag var på jagt i Sveriges skogar, inbillade jag mig vara tillbaka i min kära gamla furuträdsstat;* och om jag blott kunnat få fatt på våra
lJT.'fIGT I LAPPLAND. Efter en tafia af P. D. Holu
majblommor och mjölon**^ skulle intet hafva stört min inbillning.
Det finnes dock en väsentlig skillnad. När man reser i Skandinavien, står det alltid klart för medvetandet att man är i hÖga norden. De snöbetäckta hergen, den kyla, som man alltid känner i skuggan, solen, som står lågt öfver horisonten på dagen, och nordstjärnan, som om natten tindrar nästan rakt öfver hufvudet — allt talar om den aflägsna norden, så att man till slut icke har någon svårighet vid att föreställa sig, hurusom man åker öfver jordkretsens takås med hela världen där nedanför. Också kör
* Ett furuträd finues i staten Maine's vapen. ** Två amerikanska växter: JEpigaea repens och Ärhutus unedo.
Källa: Internet Archive ·
