Sida 252
KAPITEL XXII.
=.VID DEN VILDA ÖSTERSJÖNS STRAND.»^
tanför det öppua fÖDstret krusar sig vattnet i solens sken — krusar sig i små vågor, hvilka, mjuka som en katts tassar, lägga sig mot stranden omkring tjugu fot från huset. Remsan mellan detta och stranden utgör en trädgård — gräs och några äppelträd. Ett stenkast längre bort på andra sidan vattnet ses de glatta klipphällar, som bilda vikens motsatta strand. Ett hälft dussin roddbåtar ligga och flyta i det glittrande vattnet. Simpla, groft tillyxade, fiskarbåtar, mörkröda eller bruna, så innan som utan, och öfversmetade med ett tjockt lager af tjära, ligga fastgjorda vid tre små bryggor, som skjuta ut från lika många fiskarkojor på den glatta och sluttande strandhällen.
Den låga och jämna berghällen längre ned åt viken till är täckt med mörkbruna fiskarnät, som äro utlagda för att torkas af vårsolen och vårvinden.
I norr, söder och vester, så långt blicken når — naturligtvis ifall man går utom dörren och stiger upp på en rund granitklippa om trettio fots höjd, sträcker sig ett haf uppfylldt af en oräknelig mängd af rundade, glatta, blankslipade klippskär af alla storlekar, från en större ö till en liten häll, hälften så stor som en vanlig fiskarbåt, och som nätt och jämt ur vattnet sticker upp sin runda skuldra —
* Afser ett uttryck hos skalden Longfellow.
Källa: Internet Archive ·
