Sida 264
KAPITEL XXIII.
DEN STORA EKAN.
en 21 April, då vi rodde tillbaka från vår morgonjagt, märkte vi, att en ovanlig rörelse rådde i den lilla hamnen. Gubben Öman skulle segla till Stockholm, nio sjömil därifrån, i »den stora ekan», och den lilla byn, bestående af fyra hus och tjugusex själar, var i ett tillstånd af liflig spänning. Allt folket hade samlats nere vid den lilla viken och så många, som fingo rum, fjäskade omkring på den smala bryggan. Öman och en annan inbyggare voro redan om bord på den stora ekan. Detta var en klinkbyggd skuta af groft timmer, aderton fot lång, mörk, och ruskig att se på, öfversmetad som den var flere gånger med tjära. Men det oaktadt var det uppenbart, att döma efter de ordalag, i hvilka alla talade om den, och efter kapten Ömans högvigtiga uppträdande, att farkosten egde sällsynta egenskaper, hvad både stadighet och fart beträffar, och att den i själfva verket var öns stolthet.
Ekan låg fastgjord vid bryggan; kaptenen hade redan satt upp båda masterna, och hela världen på Långviksskär sökte, med hand eller mun, hjälpa till att lasta henne.
Man hade redan fört om bord flera tunnor salt strömming — Östersjöns läckra småsill — , och ställde däruppå stora »trummor» med färsk strömming, morgonens fångst, skinande som silfver, samt flera knippor ejdergäss, af hvilka jag skjutit de flesta och delat ut bland öboarne som gåfvor.
Källa: Internet Archive ·
