Sida 249
EN PROMENAD PÅ DJURGÅRDEN. 249
iiskaren ingenting i ett land, där det är godt om björk; det kostar honom endast tid, och af sådan har han fullt upp.
Nätet var lätt och mycket grundt, endast en famn djupt. För en amerikansk not skulle allt behöfvas litet mer än en näfverbit till flöte.
Vi gå nu tillbaka till skogen. Huru? Se, där är en rödbröstad sångare; dock ej vår amerikanske, ej mer än hälften så stor; men bröstet glöder i mera mörkröd färg. Ofvanpå är han grå och har ett hvitt tecken på vingen, ungefär som en sergeant på rockärmen. Det är en bofink, berömd öfver hela Em'opa för sin vackra sång, och ett af de mest välkomna förebuden till våren här i norden. Men huru Ijuf än hans sång är, skulle jag bra gärna byta ut honom mot en af våra rödhakesångare med bara det tidiga vårlätet i strupen.
Yi återvända på slingrande stigar vid bortre stranden af Djurgården, långs Djurgårdsbrunns^åken och förbi det vackra lustslottet Rosendal — drottningens vanliga vistelseort på försommaren — med dess sköna trädgård, på hvars högsta plats står en röd porfjrvas, nära tolf fot i genomskärning.
Yi lemna Djurgården och gå öfver en bro till Östermalm, hvarifrån vi vandra hemåt långs Strandvägen, där man på ena sidan har palatslika hus och på den andra den breda viken. Säg, har det ej varit en angenäm promenad?
Källa: Internet Archive ·
