Sida 335
KAPITEL XXX.
TJÄDER OCH ORRE.
^n vacker dag i Augusti månad var jag ute och ja-
jk gade på de vida, Ijungbevuxua höjderna i vestra
Sverige, då Nero syntes högt uppe på en ås och
kom framspringande emot mig med alla möjliga
^ fröjdyttringar. Han hoppade upp mot mitt ansigte, dansade omkring mig, gjorde krumsprång i luften och var liksom utom sig af glädje.
Jag hade nu blifvit nära bekant med Nero och kunde af hans sätt att rapportera märka, om han träffat på rapphöns, orre eller morkulla. Men nu rapporterade han på ett alldeles nytt sätt; hunden tycktes säga: ))Ah, hvilket stort, väldigt, präktigt djur har jag icke snokat upp åt dig! Någonting splitt nytt! Du kan icke gissa hvad det är, men kom med ; jag skall visa dig. Ja, vi ska' ha riktigt trefligt.»
Jag följde med. Efter omkring tio minuters vandring öfver ljungbackar, gick Nero ned i en sänka, där några martallar växte, avanserade försigtigt och gjorde ett löst stånd. Då jag hann intill honom, avanserade han åter steg för steg, stod och gick framåt — gång på gång. Jag märkte naturligtvis, att villebrådet, hvad det än måtte vara, lopp på marken och antagligen snart skulle lyfta. Jag skyndade därför att komma högre upp, ungefär tjugu steg till höger om Nero, och gick framåt parallelt med honom, men omkrino; ett hälft bösshåll framför.
Källa: Internet Archive ·
