Sida 288
liöö FRÄN SLOTT TILL KOJA.
uppgifva hoppet att se den gå upp. Nu kan man vara så lat man vill; man kan på furstligt sätt slösa med timmarna; tiden och ljuset räcka till för allting. Om man går ut och spatserar en sommarafton^ kan man knappast tro sina ögon, då man ser, huru visarna på kyrkklockan peka på IX, medan det höga tornet alltjämt strålar i solens glans.
Den 21 Juni går solen upp öfver de sof vande stockholmarne redan trettiotre minuter öfver två och går ned fem minuter öfver nio, då alla människor äro utomhus på sina aftonpromenader, och hela luften ljuder af musiken från de mänga kaféerna och restaurationerna.
Dagen är mer an aderton och en half timme lång, och det finnes ingen natt, ty innan den nedgående solens röda sken förbleknat vid horisonten i nordvest, tändes den uppgående solens glöd i öster. Mörker! Sådant finnes icke. Solen försvinner, det är sant, men hon sänker sig endast nedom horisonten för en kort stund, och innan hon har sjunkit sju grader, börjar hon åter höja sig. Hon glider jämt och nätt ur sigte; och då himlen är klar, kan man alltid märka, hvar solen befinner sig, på det klarare skenet rätt öfver densamma. På en punkt rätt i norr flyter solnedgångens purpur samman med soluppgångens glöd utan något mörker emellan.
Ack, huru härliga, huru ljusa äro icke sommarnätterna i norden, med den klara luften strålande i präktiga färgskiftningar och genljudande af lustpartiers sånger, där de i glada lag strof va öfver bergens höjder eller gunga fram på sjöarnas spegelblanka yta! Man kan sitta vid ett fönster, som vetter åt norr, och läsa sin tidning vid midnatt; och man blir lätt frestad att taga en promenad vid den tiden och betrakta den röda strimman bakom bergen i norr samt det spöklikt gråa sken, som sväfvar igenom rymden, utan att man kan upptäcka någon punkt, hvarifrån det kommer.
Man känner sig just ej böjd för att gå och lägga sig eller att sof va vid midsommartiden. Man sätter upp dubbla gardiner för fönstren i sängkammaren; men ljuset tränger igenom öfverallt, och man är tvungen att draga lakanet öfver hufvudet, innan man kan somna. Om man vaknar
Källa: Internet Archive ·
