Sida 29
KAPITEL II.
ANKOMSTEN. — GÖTEBORG.
et var en sommarmorgon år 1883, då \tl nalkades Sveriges kust; jag var uppe på däcket i daggryningen.
Först hägrade fram ur hafvet en liten blå prick öfver babords reling. Det var Marstrands
fästning, som tronade på sin klippbrant. Längre fram bröts den långa blåa kustlinien i hundratals klippiga skär. Där lågo Yinga, Känsö, Vargö och Styrsö. Jag kände hvarje skär, hvarje udde. Där hade jag seglat och jagat som ung, och vågorna, som hvitskummande bröto sig mot berghällarna, tycktes helsa mig välkommen åter till Sverige.
Yi letade oss fram genom en labyrint af klippskär, somliga låga, jämna, glättade af vågsqvalpet och tecknande öfver vattnets yta sina mörkglänsande ovaler, som nästan liknade h valryggar; andra brant uppstigande med dunkelgråa klintar; alla ofruktbara och ödsliga, liknande uppkastade lavabäddar, här och där afbrutna af ett hvitskimrande fyrtorn eller en röd fiskarkoja i en grön liten vrå djupt inne i ett mörkt bergsparti. Yi foro förbi främmande fartyg med nordsjöfarares tacklin g, en liten bogseringsbåt kom ångande fram, en irrande hafsand flaxade förbi oss, och härpå lupo vi mellan stränder med gråkalla, dunkla berg in i Göta elfs mynning.
Yi seglade uppför elfven förbi det öfvergifna fästet Elfsborg, som tronade på sin klippö; förbi den uppblomst-
Källa: Internet Archive ·
