Sida 360
KAPITEL XXXII.
FREDRIKA BREMER.
re stentrappor upp till en liten förstuga. Då jag knackade på dörren, kom en svensk tjensteflicka ut och visade mig nigande in i en treflig salong. Strax därpå iu träder en liten krokryggig gumma, går mig tillmötes med framräckta händer och ett vänligt leende samt beder mig vara välkommen med en röst, som var en af de behaghgaste, jag någonsin hört.
Detta var en förmiddag i Januari 1864; den trefliga salongen låg i Stockholm, Sveriges hufvudstad, i fjärde våningen af ett stenhus på den långa Drottninggatan, och den lilla gumman var Fredrika Bremer, den stora svenska författarinnan.
))Jag väntade er», sade hon, och satte sig ned i en högkarmad länstol, anvisande mig en något lägre stol bredvid hennes egen; berätta mig nu, hvad ni vet om mina goda vänner i Aten.
Jag framförde helsningar från herr och fru Hill, de äldsta amerikanska missionärerna i Grrekland, och det gladde mig att se, huru ett vänligt småleende lifvade hennes drag, då mina ord påminde henne om vänner och scener från ett aflägset land.
»Såg ni många vackra qvinnor i Grekland?» frågade hon.
»Icke så många, som jag hade väntat.»
»Jag såg knappast några», fortsatte hon, »och denna brist på skönhet har befäst mig i min tro, att den gamla
Källa: Internet Archive ·
