Sida 497
FISKE VID FALKENBERG. 497
flögo upp från äDgarna, och, sväf vande i höjden med snabbt flaxande vingar, utgöto de i sången sin oskuldsfulla själ. Skjutskarlen slog takten med sin smällande piska, våra små nordiska »ponies» trafvade duktigt framåt pä den dammiga landsvägen, och jag lurade till på mitt beqväma säte och föll i ett slags half slummer, hvarunder jag såg allting som i en dröm. Men medelpunkten i mina drömmar var alltid den höga fyrbåken på Morup, som stod på half va vägen till vårt mål på en blåsig udde och beherskade haf som land.
Jag vaknade upp, just som vi rullade in på Falkenbergs enda långa gata. Midt på denna stod min passupp Carl Nilsson. Han välkomnade mig med ett fryntligt leende och med orden: ))Massor med lax; ingen har fiskat härpå mer än en vecka.»
Vi körde genast till stadens gamla värdshus. »Grästgifvargård)) kallas ett dylikt värdshus i Sverige, men jag skulle skratta, om jag finge höra någon af mina amerikanska läsare försöka uttala det ordet.
Jag slängde på mig min fiskardrägt så foi-t som möjligt, satte ihop mitt metspö och var jämte Carl vid åstranden klockan sex, utvalde ur min flugbok en liten »slagtare» och kastade försigtigt ut öfver strömmen. Intet napp i den öfre forsen, ej heller i den nästa. I den mellersta forsen vid andra kastet, åhå! — silfverskimmer från djupet, glänsande skumstänk på ytan, ögonblicklig spänniDg af ref ven, rullens surr, då ref ven lopp ut öfver strömmen, och den silfverblanka laxens hopp, hopp, hopp, då han tre gånger efter hvarandra svingade sig upp tre fot i luften nära den bortre stranden ! Ah ! sådant kommer blodet att brusa fram genom ådrorna och själen att på nytt känna den fulla njutningen af lifvet.
Laxen hade nyss kommit in från hafvet och gaf mig fullt upp att göra, men slutligen visade sig hans perlhvita sida öfver vattenbrynet. Jag drog honom tätt intill den sluttande stranden, och Carl slungade honom högt upp på strandbrädden. Sedan fäste Carl min fickvåg i fiskens mun och lyfte upp honom. Jag lutade mig öfver och såg på vågtungan. Han vägde precis elfva skålpund.
Thomas, Från Slott till Koja. 82
Källa: Internet Archive ·
