Sida 503
KAPITEL XLII.
EN UTFLYGT TILL DALARNE.
redrika Bremer säger någonstädes: »Det lönar sig icke 1^-1?^ att resa, om man ej har tur med vädret)) ; och lef de 1.^ den goda författarinnan nu, skulle hon tillägga:
rtur med att undvika lustresor. Så snart en hop menniskor blifvit nog demoraliserade att begifva sig ut på en lustfärd, utveckla de en ödesdiger förmåga att tillskansa sig alla beqvämligheter, äta upp all mat, fylla alla järnvägsvagnar och ångbåtar^ trängas och pina allt tålamod och all höflighet ur hvilken som helst. Lyckan har alltid gynnat mig i det nämnda afseendet, hvarför jag fortsatt att resa. Lustresande tycktes aldrig bry sig om mitt sällskap, och som jag alltid önskar full frihet för mitt dödliga jag och lagom utrymme att dväljas, röra mig och hafva min varelse, ha lustfärder och jag alltid kommit beundran svärdt väl öfverens — nämligen på olika färdvägar.
Jag höll likväl på att förlora modet, då jag gick ombord på ångbåten G-efle, som låg vid kajen i Stockholm, ty däcket var, från den ena relingen till den andra, ända till trängsel uppfylldt af lustf ärande grufarbetare från Falun. Det fanns icke plats att sätta sig och knappast något rum att stå på, och huru dessa grufarbetare och deras talrika familjer kunde trifvas på detta sätt, det kan jag ej fatta, såvida de icke uppehöllos af det lyckliga medvetandet, att de reste på godtköpsbiljett.
Källa: Internet Archive ·
