Sida 592
592 FRÅN SLOTT TILL KOJA.
"bergets kind. Hvilken liten trefiig puss! Alltid leende, krusig, veckad, blå, strålande och solljus, speglande himlen och lekande med vestan vinden.
Vidare finnes där Nålsögat, genom hvilket man passerar för att taga sig en promenad utefter vestra stranden, och har man lust att klättra uppför den branta sluttningen nära badhusen, kan man träda in i Kärlekens grotta med dess kalla skrymslen.
Svenskarne sitta timtals på klipporna, utan att göra eller bry sig om att göra någonting annat än se ut öfver hafvets vida, jämna yta, höra vågornas sakta sqvalp mot stenarna, iakttaga bränningarnas ständigt vexlande lek, där de stiga, brytas och skumma — så att den blåa vågen lyfter sig till genomskinligt grönt öfverst på den tunna kammen, täcker sig med skum och rullar öfver ända i fradga, för att slå mot klippan och stänka mot höjden i ett regn af perlor. Och hvad kan tal eller arbete hafva att beställa under detta upplyftande betraktande af hafvet? Själfva betraktandet är nog, det fyller hela vår själ, och om det kan finnas rum för någon ting annat, så är det endast för en förhoppning: »Ack, att vi alltid hade sommar, alltid inbjudande stränder, och att vi alltid vore unga!»
Det var med saknad, jag lemnade Marstrand och tog farväl af detta angenäma, helsogif vande ställe. Men om någonting kan försona en med af resan, så måste det vara svenskarnes utmärkta sätt att bringa en afskedshelsning. De öfverhölja i ordets fulla bemärkelse sina afresande vänner med blombuketter och kransar. Damerna förvandlas till vandrande buketter, och herrarne förgätas ingalunda. Alla menniskor gå ner till bron för att se er afresa. De stå där småleende och nickande, tills ångbåten lägger ut. Därpå springa de blonda skönheterna i rask fart långs kajen, tills de komma midt för ångbåten, och då slänger en och hvar ut sin näsduk med blixtens hastighet. Mängden tager form af hundratals viftande hvita punkter, och era nordiska vänner stå och vifta och vifta och vifta sina välönskningar åt er, tills ni är ur synhåll.
Marstrand, Sal ve! Yale!
Källa: Internet Archive ·
