Sida 608
608 FRÅN SLOTT TILL KOJA.
De gråa armarna på en väderqvarn svänga alltjämt för min syn däruppe bortom den gråa bergväggen till fjorden, där vi skjuta framåt i den tidiga morgonstunden. De gröna fläckarna odlad mark blifva allt större, ju längre in i landet vi segla. Trädgårdar och lundar visa sig. Landet är afdeladt genom stenmurar, ty fläckarna emellan bergen bli nu stora nog för att delas, och där skär en slingrande rad af träd ett grönskande fält i två delar och röjer, hvar bäcken kröker sin väg till sjön.
Här och där på bergsluttningarna stå kringspridda grupper af tallar, och de vindkårar som komma från Bornö, kännas varma och mättade med tallskogsångor. Det mojnar af, då vi komma alltmera in under ön, och vi sätta upp klyf våren. Dorat bugar sig till erkännande och glider framåt med ökad fart.
Långt ute från fjorden hade vi sett den höga Smörkullen, lik en jätte, hvilken i hela sin längd ligger utsträckt på marken för att dricka ur fjorden. Där syntes kroppen och axlarna, fördjupningen bak i nacken och hans väldiga hufvud utmed vattnet. Tallarna på den kuUriga toppen voro hans hår, och när vi nalkades, visade sig hela framsidan af det trehundra fot höga berget som ett stort, till h varje drag fullt utbildadt, stenanlete, som bistert skådade ut öfver fjordens vatten — en nordens sphinx eller snarare en rimturs, förvandlad till sten.
Vi seglade alldeles inunder det tysta majestätiska anletet, skotade upp focken mot vinden och dröjde nedanför berget. Där var ett storartadt eko, oaktadt den friska brisen. »Här ha måsarne förr haft en bra plats att häcka», sade skepparen; nu fanns där ingen. Endast några svalor flögo omkring där, och en hvit fisk hoppade upp ur fjorden. Yi segla framåt långs en rad af branta klippor, större och högre än Hudsonflodens »pallisader» — bistra gråstensmassor — med bälten af hvita qvartsränder — som stupade ned i sjön. Det finnes i dessa bergmurar en klyfta, som går på tvären från toppen ända ned till grunden. Skeppar Johansson utvisar den för mig såsom ett »ormstreck» och meddelar mig helt allvarsamt, att det är en strimma efter en ofantlig snok, som från berget glidit ned i fjorden. Det
Källa: Internet Archive ·
