Sida 648
648 FRÅN SLOTT TILL KOJA.
Bohusläns vilda, stormiga kust är frejdad i nordens sagor och sägner. Intet annat svenskt landskap är så rikt på romantiska berättelser från forntiden, och ingenstädes för öfrigt finner man så många intresseväckande minnen och lemningar från forna dagar.
Men landskapet har icke alltid hört till Sverige. Tvärtom har det blott under en kort tid i förhållande till sin hela historia varit en del af Sverige. Från urminnes tider var Bohuslän en del — och en ganska betydande sådan — af Norge, och det fortfor med korta af brott att dela detta rikes öden ända till freden i Eoeskilde 1658.
Under de första skedena af den historiska tiden var Danmark den främsta makten i Skandinavien, och tidtals herskade de danska konungarne öfver all nordlanden.
Danmarks öfvermakt nådde sin höjdpunkt i begynnelsen af det femtonde seklet under Margareta, »Nordens Semiramis)), drottning öfver de förenade rikena Danmark, Sverige och Norge.
Det danska väldet bröts, när Grustaf Vasa, efter att hafva förmått dalkarlarne att resa sig, stötte den danske konungen Kristian Tyrann frän Sveriges tron år 1521, och det blef på ett fullständigt och afgörande sätt öfverändakastadt, när de förbundna makterna samt Bernadottes starka vilja och hjältekraft skilde Norge från Danmark och åstadkommo dess förening med Sverige 1814.
Men under mer än etthundra år, sedan Grustaf Vasa i sin person gifvit Sverige en svensk konung, fortfor Danmark att innehafva några af det nutida Sveriges vackraste och rikaste landskap.
Under hela Grustaf Adolfs lysande regering — till och med då, när han såsom den protestantiska verldens ledare vann sina segrar öfver den tyske kejsaren — hade Danmark, omedelbart eller genom Norge, som var endast en dansk provins, i sitt våld alla de södra och vestra landskapen i Sverige, med undantag af en enda smal landremsa vid Gröta elfs mynning. Denna lilla remsa om knappt en mils bredd var det enda fönster med utsigt öfver länderna i vester, som Sveriges konung hade i besittning, och många
Källa: Internet Archive ·
