Teknisk tidskrift 1923

91

ALLMANNA AVDELNINGEN

!4 mars 1923

»erimenterade uppfinningarna och även i övrigt underlätta leras industriella exploatering.

Dessa tekniska kommittéer skola även studera de pro- )lem, som föreläggas dem av officiella myndigheter eller ndustriella företag. De skola därvid hava rättighet att ör lösning av vissa bestämda frågor tillkalla särskilda ;pecialister.

Slutligen anknytes till institutet la Caisse des Recherches cientifiques, som sedan länge bereder vetenskapsmännen •n värdefull hjälp; detta i avsikt att undvika dubbelarbete id understöds beviljande.

Detta franska institut kommer sålunda att utgöra en notsvarighet till vår svenska Ingenjörsvetenskapsakademi.

avseende å främjandet av teknisk vetenskaplig forskning ir likheten slående. Det franska institutet lägger å andra ,idan som synes en mycket starkare betoning på uppinnarverksamhetens stödjande.

Ett annat franskt forskningsinstitut.

I detta sammanhang må även omnämnas ett annat likirtat, nyligen bildat franskt forskningsinstitut, benämnt la iocieté de Recherches et de Perfectionnements industriels.

Detta har bildats av några utav Frankrikes inom olika områden arbetande största industriföretag, vilkas sammanlagda kapitaltillgångar avsevärdt överskrida i milliard francs. Det har till ändamål att studera och vetenskapligt utreda industriella spörsmål, som upptagas av de anslutna företagen, men även att utföra rent vetenskapliga undersökningar, som stå i mer eller mindre direkt samband med de ifrågavarande industrierna. Dess organisation och arbetssätt uppgivas vara liktartade med det nyss förut beskrivna institutets. Bland de anslutna företagen märkas åtskilliga av Frankrikes större verkstäder, järnverk, elektricitetsverk, telefon- och järnvägsbolag. Institutet har sitt säte i Puteaux. Dess förste ordförande är industriidkaren Rateau.

Båda dessa institut äro tecken på en viss omsvängning inom den franska industrien till ökad tro på vetenskapens möjligheter att lämna densamma sin hjälp och sitt bistånd vid lösningen av föreliggande problem och markera sålunda ett intimare samarbete mellan den franska vetenskapliga forskningen och den franska industrien.

A. Hallbäck.

ELEKTROTEKNISKA STANDARDISERINGSBESTÄMMELSER I RYSSLAND.

Även sovjetrepubliken där borta i öster har nu tagit ina första steg mot standardisering på elektroteknikens >mråde. Det kanske kan intressera fackvärlden att veta, •ad man härutinnan har åstadkommit i ett land, vars förlållanden i alla avseenden så väsentligt avvika från andra staters.

Högsta ekonomiska rådets vetenskapligt-tekniska avdelling har utgivit ett litet häfte, som överst bär den för dit ryskt statstryck egendomliga signaturen R. S. F. S. R. )ch som har titeln: Normalbestämmelser för överföring )ch distribution av elektrisk energi genom växelström, godkända av elektrotekniska centralrådet. I det följande ^kall häftets innehåll i korthet refereras.

Boken består av två delar. Den första innehåller fördaringar och motiveringar till bestämmelserna, vilka följa

den andra delen. Redan i början betonas, att förordlingarna blott gälla trefas-växelström, då denna är den viktigaste och den vid överföring och distribution av elek- :risk energi så godt som uteslutande förekommande. Enfasström beröres blott så till vida, att bestämmelser finnas ingående de enfastransformatorer, vilka användas vid huvudoch sekundärstationer. Frekvensen är utan undantag bestämd till 50 per sek., då denna typ vinner allt större utbredning och i europeisk praxis redan är så godt som fastslagen såsom standardtyp. Likaledes har man för lågspänningsdistributionen uteslutande föreskrivit en spänning av 210 volt, vilket motsvarar en fasspänning av 210:^3 eller C:a 120 v0't- Denna spänning är den för glödlampor mest använda, varemot motorer för 210 volt i framtiden kunna komma till användning. För boningsrum äro de nämnda spänningarna de lämpligaste. Man diskuterade även en spänning av 370 resp. 210 V, men denna godkändes icke av centralrådet. Slutliga avgörandet i denna fråga är dock förbehållet åt nästa elektrotekniska kongress. — Som närmast högre spänning har man föreslaget 3 000 volt. Visserligen användes ofta 2 000 V, men denna spänning fann ej rådets gillande, då man för densamma måste använda samma slags apparater som för 3 000 V, varemot i senare fallet 2*/4 ggr så mycket energi kan överföras. Likaså förkastades alla övriga ifråga-

I. Kel en, Moskwa,

kommande spänningar mellan 210 och 3000 volt. På grund av att man i textilfabriker och vissa maskinverkstäder ofta använder 500 V tilläts dock undantagsvis denna spänning för sådana anläggningar, i vilka man har svårt att reda sig utan någon spänning liggande mellan 210 och 3000 volt. Alla andra spänningar på några hundratal volt över 210 godkändes icke. De äro nämligen att hänföra till lågspänningar och tillåta icke användning av apparater som äro konstruerade för 3 000 V, men kunna å andra sidan vara farliga för oförsiktiga arbetare. Därför framkalla dessa spänningar en avsevärd höjning av antalet olycksfall. (Denna bestämmelse är kanske det mest utmärkande kännetecknet på, hur mycket mer hänsyn man här tager till den personliga säkerheten än till tekniska och ekonomiska synpunkter.)

För strömförbrukare har bestämts ytterligare två normaltyper på 6 000 och xo 000 volt, den förra på grund av dess stora användning, den senare såsom varande den ungefärliga gräns, för vilken maskiner kunna direkt lindas. Som generatorspänningar har man under antagande av 10 % spänningsfall i ledningarna föreskrivit resp. 3 300, 6600 och 11 000 volt samt för lågspänning 220 volt, då spänningsfallet härvidlag blir relativt litet. En generatorspänning på 550 volt har tillåtits i de redan nämnda undantagsfallen.

För energitransport i mindre skala och på mindre avstånd har man stadgat en spänning av 3 000/3 3 00 volt-För större anläggningar och avstånd hava inga närmare bestämmelser utfärdats, ehuru man till användning rekommenderat en spänningsserie med kvoten ^3. På detta sätt möjliggör man vid utvidgning av en anläggning tre gånger större prestation genom transformatorernas omkoppling från triangel- till Y-koppling. Spänningsserien är 6/6,6—10/11 — 20/22 — 35/40 — 60/66 och 105/115 kV. För anläggningar, som använda kabelledningar och för vilka 20/22 kV vore olämpligt, har man därjämte tilllåtit 30/33 kV såsom den nuvarande gränsen för dylika ledningar.

I fråga om de bestämmelser, som handla om normalstorlekar på generatorer, asynkronmotorer och transforma-