Sida 270
De tekniska läroverkens undervisningsplaner
270
1 sept. 1923
TEKNISK TIDSKRIFT
gerade synnerligen väl och möjliggjorde, att talarna kunde väl uppfattas från varje plats i den stora hallen.
Vid ett-tiden samlades man till en animerad lunch å Nöjesfältets restaurang, varunder deltagarna överraskades av en kraftig salut av åtta skott. Direktör Hammar tog därefter till orda och erinrade om att den 8 augusti är en minnesdag för Göteborgs sjöfart, i det att denna dag för ioo, år sedan den första ångbåten, Bröt- Anund, inlöpte i Göteborgs hamn, samt utbragte en med entusiasm mottagen skål för utvecklingen av svensk sjöfart. Under det mest sakkunniga ciceronskap besågos därefter gruppvis olika delar av jubileumsutställningen samt den pågående internationella stadsbyggnadsutställningen.
I banketten på huvudrestaurangen kl. 7 e. m. deltogo c:a 650 personer, varav åtskilliga damer.
Hälsningstalet hölls av direktör H. Hammar, varelter distriktschefen C. A. Schultz meddelade, att svarstelegram anländt från Konungen och utbragte Konungens skål följd
av kungssången. Generaldirektör F. V. Hansen hyllade i ett livligt senterat anförande gästerna, främst vändande sig till stadsfullmäktiges och jubileumsutställningens ord förande herr Axel Carlander samt ingenjörsdagens ut ländska deltagare, vidare mötets föredragshållare, damerna och arrangörerna samt lät talet utmynna i en välgångsskål för den svenska ingenjören. Från statsråden Beskow, Malm och Lubeck, vilka alla av ämbetsplikter voro för hindrade närvara, anlände hälsningstelegram, som å mötesdeltagarnas vägnar besvarades. En originell, versifierad hyllning bragtes kvinnan av arkitekt Arvid Bjerke, och direktör Thure Wawrinsky föredrog med bravur, undei livligt bifall, några sånger till luta. Gästernas tack fram fördes av herr Axel Carlander. Under kaflet a\röjdesj »rotundan» och därefter vidtog den allmänna dansen mec liv och lust. Festen präglades av en verkligt glad och otvungen kamratstämning.
Finn .
DE TEKNISKA LÄROVERKENS UNDERVISNINGSPLANER.
Den i T. T. nr 33 började serien uttalanden i rubricerade fråga fortsattes här med ett inlägg av lektorn i elektroteknik Einar Zachrisson vid Elektrotekniska fackskolan i Västeras, som framlagt en del
Reflexioner om fackskolornas plats i den tekniska
undervisningen.
Den nya organisationen av det tekniska undervisningsväsendet på elementarstadiet har ännu ej hunnit verka så länge, att det kan vara olämpligt att i den öppnade diskussionen om de statliga fackskolornas läroplaner göra ett inlägg, som innebär ett försök till orientering med avseende på den plats, fackskolorna böra intaga i raden av tekniska läroanstalter. Som jag ej, när detta skrives, under sommarvistelse på landet, har tillgäng till officiella läroplaner m. m., kan jag endast i det följande stödja mig på egen, personlig uppfattning i berörda frågor, sådan denna utformat sig under min lärareverksamhet vid Elektrotekniska fackskolan i Västerås. Jag hoppas dock, att även en sådan subjektiv framställning kan hava sitt värde. Mina erfarenhetsrön hänföra sig i första handen till förenämnda fackskola.
Först skall jag söka fixera fackskolans plats gent emot yrkesskolan. Som bekant, avse vissa yrkesskolekurser att på relativt kort tid (vanligen 1 — 2 terminer) giva nödigt underlag åt utövare av praktiska yrken, t. e. byggmästare, elektriska installatörer, verkmästare, detaljritare^ och kopister. Den korta lästiden och elevernas små förutsättningar för bokliga studier göra, att den teoretiska undervisningen i stort sett endast kan bliva beskrivande och i form av instruktioner, varjämte övning i yrkesritning m. m. naturligtvis erhålles. Endast den omständigheten, att hela undervisningen är inriktad på ett bestämt, trångt begränsat mål och att eleven tidigare har goda praktiska yrkeskunskaper i sitt fack, torde göra en fruktbärande teknisk undervisning i yrkesskolorna möjlig.
Fackskolornas uppgift åter är att, jämte de s. k. tekniska gymnasierna, utbilda ingenjörer av lägre teoretisk kompetens än högskolorna. I den Elektrotekniska fackskolan exempelvis kunna eleverna erhalla förutsättningar att med tiden bliva självständiga ritare, montageledare, verkstadsingenjörer, biträdande beräkningsingenjörer, driftingenjörer vid mindre verk och driftassistenter vid större verk m. m. Målet för undervisningen kan i få ord sägas vara att utbilda elevernas tekniska tankeförmaga så, att de, efter att hava mognat i praktiskt arbete nagra år, själv¬
ständigt och riktigt kunna utföra gängse förekommandi beräkningar och bedömningar inom sina resp. verksam hetsområden. I undervisningen inom huvudämnena bö största vikten läggas vid en grundlig förståelse av d' grundläggande elementen, vid behov klädd i en matema tisk, om än enkel form (viktigt särskilt i sådana ämnei som elektroteknik), vidare vid lärande av vanliga beräk ningsmetoder och meddelande av sa stora kunskaper, at eleverna kunna finna sig tillrätta med handböcker ocl. ej allt för högmatematiska tidskriftsuppsatser.
Fackskolorna ha alltså främst ett intellektuellt mål, ut bildandet av elevernas hjärnor för tekniskt bruk, meda? yrkesskolorna måste ha en mer direkt, trang nyttighet.1 synpunkt på sitt arbete. I de senare måste tekniska frågo kanske ofta framställas på ett särskilt tillrättalagt sät för att kunna förstås, medan i fackskolorna eleverna, s vidt möjligt alltid, böra bringas att första den gängs uppfattningen hos de tekniskt bildade.
Fackskolorna måste tydligen hava en betydligt längr undervisningstid till sitt förfogande än yrkesskolorna p grund av sitt högre mål och på grund av att den ova antydda utvecklingsprocessen av de andliga förmögenhi terna ej lämpligen kan forceras över en viss gräns. Facl skolorna äro även, som bekant, tvååriga och hava relatiy höga inträdesfordringar, speciellt i matematik.
På den andra sidan om sig hava fackskolorna de tel niska högskolorna. Gemensamt för dem bada är de relativt breda målet: den Elektrotekniska fackskolan u bildar exempelvis, liksom K. T. H:s fackavdelning fc elektrotekniker, starkströmstekniker, ej specialister på^elel triskt montage, drift eller konstruktion. Detta förhallai de hänger naturligtvis tillsammans bl. a. med att el verna i de flesta fall, trots sin tvååriga praktik, som de flesta fall, liksom för högskoleingenjörerna, endast : praktikant-arbete, ej stadigvarande yrkesmässig sysselsä1 ning, ej böra förutbestämmas för någon bestämd branst redan under skoltiden.
Skillnaden mellan fackskolornas och de tekniska hö skolornas mål kan sägas besta däri, att de förra bö' utbilda praktiska detalj-ingenjörer, de senare bl. a. ledam konstruktörer och teoretiker, industrichefer, affärsmän o< ämbetsmän inom den tekniska förvaltningen. Olikheti ligger kanske icke främst på det rent tekniska omradi ehuru naturligtvis högskolestudenten bör erhalla langt dj pare och vidare tekniska kunskaper, utan snarare därp
Källa: Internet Archive ·