Teknisk tidskrift 1923

294

TEKNISK TIDSKRIFT

22 sept. 1923

ENHETLIGHET I INDUSTRIELL SJÄLVKOSTNADSBERÄKNING.

En av de viktigaste förutsättningarna för ett industriellt företags trygga ekonomiska utveckling är, att det äger en noggrann kännedom om det producerade fabrikatets tillverkningsvärde. Bestämmandet av detta värde sker genom den s. k. självkostnadsberäkningen.

Självkostnaden, vilken som bekant utgör summan av de tre elementen material, arbete och omkostnader, kan för en fabrik med enhetlig massfabrikation med tillräcklig noggrannhetsgrad beräknas på ett skäligen enkelt sätt. Omkostnaderna kunna ju fördelas antingen som en procentsats på materialet, arbetet eller båda, eller som en viss summa pr st. eller kg osv. Även om beräkningsmetoden teoretiskt sett är fullständigt felaktig, så kan dock resultatet bli, praktiskt taget, fullt tillfredsställande.

Annorlunda ställer sig förhållandet vid ett företag med blandad tillverkning. Här måste helt andra metoder tillgripas, åsyftande omkostnadernas rättvisa fördelning de olika fabrikaten emellan, så att ej det ena fabrikatet på grund av felaktig självkostnadsberäkning får bära en stor andel av omkostnaderna, varigenom försäljningen försvåras eller helt upphör, och det andra en för liten andel, varigenom en direkt försäljningsförlust förorsakas.

Om ett företag på grund av bättre organisation, bättre arbetsmaskiner och arbetsmetoder, lägre omkostnader och större arbetsintensitet hos sin personal lyckas bringa ned sina produktionskostnader och följaktligen kan sälja till ett lägre pris än konkurrenternas, då är detta företag till nytta såväl för industrien som för landet i dess helhet. Beror däremot prisbilligheten endast på felaktig priskalkylering, länder detta till skada ej blott för företaget ifråga utan även för dess närmaste konkurrenter och indirekt även för landets hela industri.

Om t. e. när flera olika firmor inlämna anbud till en större anläggning, och då en av dem får ordern fastän till ett på grund av felaktig självkostnadsberäkning förlustbringande pris, så skadas därigenom ej blott den som fått ordern, utan även den bland dess konkurrenter, som i annat fall skulle hava blivit anförtrodd med beställningen, fastän då till ett efter omständigheterna skäligt och lönande pris.

Att felaktiga prissättningsmetoder ej sällan komma till användning bevisas bäst därav, att man ofta kunnat konstatera, att det för en tid tycks vara en viss firma, som alltid lyckats komma in med priser, som ligga långt under konkurrenternas. Förklaringen kommer dock sedermera, då företaget omhandtages av likvidatorerna. Men snart nog dyker ett annat bolag upp, redo att upptaga den fallna manteln tills dess tid är inne osv. Ett sådant förhållande kan ju icke vara annat än i högsta grad skadligt lör landets industri.

Genom enhetlighet i kostnadsberäkningen grundad pa vissa, allmängiltiga principer skulle detta missförhållande helt säkert kunna undvikas. Första steget mot en dylik enhetlighet vore att dessa grundläggande principer allmänt antoges. Vidare att en enkel men på samma gång fullt pålitlig självkostnadsberäkningsmetod standardiserades åtminstone för industriella företag med blandad tillverkning.

i. Materialet.

Den första stora olikheten som möter oss, då vi anställa en jämförelse mellan olika företags beräkningsmetoder, är prissättningen av det i den färdiga varan ingående materialet. När materialet hemköpes för ordern ifråga, är det i allmänhet inköpspriset som är grundläggande för materialprissättningen, men om materialet tages från inneliggande råvaruförråd, prissättes det av somliga enligt

medelinköpspriset, av andra enligt det sista inköpsprise och slutligen av andra enligt gällande marknadspris.

Vilken av dessa metoder är nu den rätta? 1 tider mec en viss stabilitet på varumarknaden är det tydligen a^ mindre vikt, vilken av dessa metoder kommer till använd ning, enär resp. inköpspris, medelinköpspris och gällandi marknadspris nära nog sammanfalla. Men i tider av stor; prisfluktuationer kunna de olika metoderna däremot led; till högst olika resultat.

Antag t. e. att ett svenskt företag under kristidens da gar gjorde ett materialinköp till ett pris io gånger högni än det nuvarande och att det nu först skulle komma til användning. Lägges inköpspriset till grund lör kostnads! beräkningen, ställer sig givetvis självkostnaden så hög, s.l att någon försäljning ej gärna är tänkbar. Skall man ■ ett dylikt fall taga ett kungl. ämbetsverks exempel och in köpa nytt material och låta det gamla, dyrbara ligga?

Eller antag å andra sidan, att en tysk firma fått anj; vändning för ett gammalt parti järn, som i inköpspri kostade 250 mark, men vars nuvärde var 12500000I mark. Om i detta fall självkostnadspriset bygges på in köpspriset vore det liktydigt med att materialet helt enke! skänktes bort.

Visserligen finnes intet hinder för, att ej själva försälj ningen ägde rum till ett pris motsvarande marknadsprist för den färdiga varan. Men i så fall uppträder skillnade emellan materialets inköpspris och nuvärde som en för: säljningsvinst, under det att den i själva verket endas representerar skillnaden i materialpriset uttryckt i guld mark och i pappersmark, och sålunda icke är någon vin; utan endast en skenvinst.

Okunnigheten om detta enkla förhållande, okur nigheten om att »vinster» uppkomna genom et försämrat penningvärde ej äro verkliga vinstei utan skenvinster, som sålunda ej böra göras til föremål för beskattning, utdelning eller tantiéme beräkning, är en av huvudorsakerna för att de svenska industrien råkat i det nödläge, det änn knappast kunnat draga sig ur.

Ovanstående båda exempel torde vara tillfyllest att klai göra, att det varken är det äldsta, det sista eller mede inköpspriset, som bör läggas till grund vid prisberäkninge av det i den färdiga varan ingående materialet, utan ni värdet enligt det gällande marknadspriset.

Det pris, till vilket materialet utlämnas till tillverkninge och enligt vilket materialet prissättes vid kostnadsberäkningen, är givetvis något högre än det gällande marl nadspriset, enär det dels måste inkludera sådana kosnader som tull, frakt etc. dels inköps- och förrådsom! kostnaderna, såsom förlagsränta, hyra av förrådslokale och kontor, löner för inköps- och förrådspersonal et< Dessa omkostnader äro samtliga direkt hänförbara til materialet och kallas därför materialomkostnader.

Vi komma sålunda till den första grundläggande prii cipen, nämligen att materialpriset M„i, enligt vilket m terialet vid kostnadsberäkningen prissättes, skall utgöras a gällande marknadspris M„n plus materialpålägget P „„ avse att vid normalomsättning täcka materialomkostnadern alltså

Det vore givetvis både onödigt och i högsta grad ol> kvämt att troget följa alla de små prisfluktuationerna, so dagligen äga rum. Det är därför fullt tillräckligt, 0 man upprättar en materialnotenngslista upptagande samtli}