Teknisk tidskrift 1923

342

TEKNISK TIDSKRIFT

3 nov. 1923

HUR SKOLA SVENSKA INGENJÖRERS STUDIERESOR I UTLANDET STÖDJAS OCH

GÖRAS FRUKTBÄRANDE?

Vid Svenska teknologföreningens sammanträde den 5 oktober upptogs ovan angivna ämne till diskussion efter ett inledningsföredrag av civilingenjör Sizten Nilsson. Vid sammanträdet närvoro efter inbjudan bl. a. statsrådet N. R Wohi.in samt generalkonsulerna O. H. Lamm och K. Bergendal, vilka senare deltogo i diskussionen. Ingenjör Sixten Nilssons inledningsföredrag återgives här. Diskussionen kommer att införas i följande nummer av tidskriften.

Sedan långa tider tillbaka har ett viktigt led i ingenjörens utbildning varit studieresor och så kommer det säkert att allt framgent förbli, ty denna del av utbildningen har kanske mer än något annat förmåga att vidga blicken, att sporra intresset, att väcka nya tankar, att giva nya idéer, att skapa självtillit, att befästa kärleken till det egna landet, ja kort sagt till att giva ingenjören just de ting, som han kanske mer än någon annan behöver.

Det torde också ligga klart för varje ung ingenjör, att en studieresa är något, som sätter kronan på verket och mången uppbjuder säkert alla sina krafter för att få göra en studieresa och för att få ett sådant plus på sin meritlista.

Inseende den stora betydelsen av ingenjörernas studieresor hava såväl staten, som en del institutioner och privatpersoner anvisat, resp. donerat medel att användas för dylika ändamål. Dessutom utsända många enskilda företag ingenjörer i och för specialstudier. Det finnes sålunda numera utom de av staten årligen anslagna medlen en hel del fonder, som förvaltas av olika institutioner eller sällskap, och för vilka fonder gälla olika bestämmelser med avseende å vem som är berättigad att erhålla stipendier från fonden, för vilka studieändamål de äro avsedda etc.

Den stipendiesökande ingenjören har alltså att hänvända sig till flera håll, när han ämnar söka stipendier, och för säkerhets skull insänder han ansökan till alla de stipendiefonder, från vilka han kan vänta erhålla understöd.

Samarbetet mellan de stipendieutdelande institutionerna.

Det kan ju på sätt och vis för en stipendiesökande vara en tröst eller betyda större utsikter, att det finnes flera institutioner, han kan vända sig till med sin ansökan, men det är på samma gång så att de flesta, som sträva efter ett stipendium, icke känna till alla de möjligheter, som finnas. Dessa förhållanden innebära en för hela stipendiefrågan allvarlig sak nämligen svårigheten för eller omöjligheten av någon kontroll, huru de olika ingenjörsfacken bli tillgodosedda med stipendier. Även om inom varje stipendieutdelande institution tillses, att en jämn fördelning göres, finnes det ingenting, som hindrar, att samtidigt av olika institutioner stipendier givas för studieresor i samma syftemål. Mellan ett par, tre av dessa lär ett samarbete av detta slag finnas, men några föreskrifter eller överenskommelser, att alla dessa stipendieutdelande institutionerna skola lämna varandra upplysningar beträffande utdelade stipendier, finnas mig veterligt icke.

Man kan alltså säga, att de nuvarande förhållandena icke lämna någon garanti för att lillgängliga stipendiemedel i nämnda hänseende bli utnyttjade på ett effektivt sätt.

Ett samarbete av något slag emellan de olika stipendieutdelande institutionerna skulle säkerligen på ett gynnsamt

sätt befrämja, att alla fack bli tillgodosedda eller att ett fack, som kan sägas hava varit missgynnat, blir omhuldat. Samarbetet borde även sträcka sig därhän att samtliga reseberättelser insändas till och samlades i ett gemensamt arkiv, ty ordnandet av ett sådant skulle ur flera synpunkter vara värdefullt. Om reseberättelserna inom ett sådant arkiv ordnades efter de olika ingenjörsfacken och deras underavdelningar, skulle det exempelvis för en stipendiesökande vara lätt att studera tidigare stipendiaters rön och erfarenheter icke blott betr. rent fackliga, teoretiska och praktiska spörsmål, utan även betr. möjligheterna till studiebesök eller anställningar. Till frågan om betydelsen och utvecklingen av ett arkiv återkommer jag i ett annat sammanhang.

Även om det rätt stora antalet av olika stipendieutdelande institutioner skulle bereda vissa svårigheter vid genomförandet av ett samarbete, borde den allmänna nyttan av ett sådant ligga så klar, att eventuella betänkligheter av ena eller andra slaget måste vika.

Kunde detta samarbete utvecklas till att även omfatta likartade allmänna regler för utdelningen av stipendier, skulle enbart därigenom hela frågan komma i ett bättre läge än nu är fallet.

Allmänna regler för stipendieutdelning.

Uppgiften att avgöra, vilka som i första hand skola tilldelas stipendier, innebär givetvis mycket stora svårigheter för stipendieutdelarna, ty avgörandet är egentligen beroende av en del individuella och psykologiska förhållanden, som undandraga sig ett bedömande.

De frågor, som närmast uppställa sig, äro: Skola de yngre eller de äldre ingenjörerna lämnas företräde, eller i vilka proportioner böra de tillgängliga medlen fördelas mellan dem? Var skall en åldersgräns sättas? Vilka kvalifikationer böra anses sätta den ene före den andra? Huru skola dessa kvalifikationer var för sig värdesättas?

Det är ju klart, att skall man se till den omedelbara nyttan, så har den äldre större utsikter att tillgodogöra sig studieresans möjligheter än den unge, men man får icke se denna sak på kort sikt och icke underskatta betydelsen av en studieresa för den unge. Det kan under alla förhållanden icke vara riktigt, att äldre ingenjörer i mera bemärkta och välavlönade ställningar söka och erhålla stipendier och sålunda beröva en del yngre deras utvecklingsmöjligheter. Sådana äldre ingenjörer måste man fordra att de själva eller de företag, vari de äro anställda, bekosta resan. Särskilt borde ifrågasättas, huruvida det kan vara riktigt, att statstjänstemän, speciellt högre sådana, tilldelas stipendier av medel, som äro tillgängliga för »teoretiskt och praktiskt utbildade tekniker». Likasom i allmänhet de större privata företagen borde väl även statens verk själva bekosta sina tjänstemäns studieresor.

Beträffande kvalifikationerna synes det mig, att man bör lägga största vikt vid

1) att den sökande kan visa intyg om väl meriterat arbete inom sitt fack,

2) att den tilltänkta resan är väl planlagd bl. a. genom att av andra stipendiater under de närmast föregående åren företagna studieresor i samma syftemål studerats,

3) att den sökande i tal och skrift behärskar de länders språk, vilka studieresan avser.

Som var och en av dessa punkter har sin stora betydelse för att en studieresa skall kunna bli fruktbärande, torde det vara lämpligt att litet närmare ingå på dem.