Teknisk tidskrift 1923

30 JUNI 1923

TekniskTidskrift

UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN

ALLMÄNNA AVDELNINGEN 26

ÅRGÅNQ

53

Huvudredaktör: CARL KLEMAN

INNEHÅLL: Om selektortelefon i järnvägarnas tjänst, av byrådirektör Ivar Billing. — Ny ångfärjeförbindelse England — kontinen*

ten. — Insändt. — Notiser.

OM SELEKTORTELEFON I JÄRNVÄGARNAS TJÄNST.

Av byrådirektör Ivar Billing.

Vid tiden för järnvägarnas första tillkomst var telegrafen enda medlet för snabba meddelanden mellan stationer och andra trafikplatser om tågens gång. På 1880-talet tillkom telefonen och fick snart användning vid järnvägarna. I första rummet blev detta fallet ifråga om meddelanden till banbevakningspersonalen, som förut i allmänhet fått del av order om tågens gång, inställda och anordnade tåg m. m. genom budsändning medelst banvakt, s. k. banpost. Detta tidsödande och särskilt vintertid många gånger besvärliga sätt för utsändande av nödiga meddelanden blev genom tillkomsten av s. k. bantelefon i hög grad förbättrat.

I Amerika torde en omfattande järnvägsstrejk ha givit första anledningen till att använda telefonen för ordergivning om tågens gång mellan stationerna, enär det då visade sig omöjligt att skyndsamt ersätta den strejkande järn vägs personalen med annat telegrafkunnigt folk. På så sätt blev det nödvändigt att tillgripa telefonen för tagledningen, och utvecklades sålunda snart ett tagledningsförfarande — train dispatching — medelst telefon, som sedermera fullkomnats och nått en storartad utveckling.

I Europa var man icke av dylika tvingande omständigheter föranledd att frångå det en gång införda och sedermera alltjämt anlitade sättet för befordrande av skyndsamma meddelanden i järnvägstjänsten medelst telegraf. Under de senaste årtiondena har det emellertid så småningom, i jämbredd med telefonens allt mer växande betydelse för det dagliga livets behov, visat sig nödvändigt att även för järnvägstjänsten alltmer anlita detta modernare hjälpmedel, så mycket mer som därmed stod att vinna flera stora fördelar, framför allt en tidsbesparande och direkt förbindelse mellan de för säkerheten vid tågens framförande verkligen ansvariga järnvägstjänstemännen. Det omständliga förfarandet med telegrafiska tjänstemeddelandens expediering, nämligen nedskrivning, avtelegraferande och mottagande samt utskrift, innan meddelandet framkom till mottagaren, och upprepande av samma tillvägagående vid dennes besvarande av detsamma — procedudurer som vanligen fordrade biträde av minst tvenne telegraftjänstemän förutom de båda ansvariga tjänstemän, mellan vilka meddelandena utväxlades — har i längden visat sig allt för tidsödande, och i synnerhet har denna olägenhet gjort sig starkt gällande vid tågrubbningar och andra förhållanden, som självfallet åstadkomma en enorm ökning i det erforderliga antalet dylika meddelanden.

Vid järnvägslinjer och även andra telefonledningar med större utsträckning och ett stort antal stationer eller telefonställen är det nödvändigt att begagna en och samma telefonledning för ett flertal stationer. T. e. för en bantelefonledning med apparater å alla stationer och hos banvakter m. fl. ställen längs linjen kan man sålunda ofta ha 15 å 20 telefonapparater i en och samma ledningssträcka. Dessa telefonställen anropas medelst induktor och polariserade ringklockor genom olika signaltecken, bestående av korta och långa ringningar kombinerade enligt morsetelegrafalfabetet. Följden härav blir att vid signalering ljuda samtliga klockor å linjen, och på alla telefonställen måste man lyssna till samtliga signaler, för att kunna svara å telefon, när egen signal ges. Det är påtagligt, att detta sätt för anrop endast kan användas på linjer med jämförelsevis ringa antal stationer och mindre omfattande telefontrafik. I samma mån som stationsantalet växer och telefonkorrespondensen blir intensiv, skulle en dylik telefonlinje bli praktiskt omöjlig, på grund av den ständiga och enerverande signaleringen.

Det har därför blivit nödvändigt tillgripa anordningar för selektivt anrop, så inrättade att klocksignalen endast ljuder på avsedd station. Flera olika system härför hava konstruerats, både i Amerika, Tyskland och andra länder, men ett av de mest fullkomnade torde vara det av Western Electric Co, New York, i marknaden förda s. k. A. C-systemet (alternatic current system), vilket bl. a. i stor utsträckning införts vid svenska statens järnvägar. I det följande lämnas en beskrivning över detta selektorsystem, dess konstruktion och verkningssätt, sådant det tillämpas vid svenska järnvägar.

Selektortelefon består av en dubbeltrådig telefonledning, vanligtvis av koppar men på kortare linjer av järn, i vilken ledning äro inkopplade samtliga linjestationer pa en viss sträcka (vanligen en trafiksektion, därav namnet sektionstelefon) samt ett centralställe, linjesträckans eller sektionens huvudstation. Samtliga linjestationers apparater äro parallellt inkopplade på telefonledningen. För selektoranropet finnas följande apparater:

på huvudstationen: ett nyckelskåp (se fig. 1) och

» apparatskåp (fig. 5) med tillhörande batteri,

på varje linjestation: » selektorskåp (fig. 6) och batteri.