Teknisk tidskrift 1923

100

31 mars 1923

TEKNISK TIDSKRIFT

De kraftbelopp, som kunna beräknas åtgå för dessa industrier, äro, om 1920 års tillverkningssiffror läggas till grund, ungefär 200 000 turbin-hk eller c:a av hela Sveriges vid samma tidpunkt utbyggda vattenkraft. Det installerade värdet av .motorer torde vara större, då en del anläggningar äro inrättade för större produktionsförmåga vid god vattentillgång än vid dålig sådan. Det anses, att vi i våra vattenfall ha godt om kraft. Detta är också riktigt, men kraften är relativt ojämn vid hög- och lågvatten och måste därför tidvis kompenseras med ångkraft, vilket, förutom relativt höga utbyggnadskostnader av vattentall, gör, att kraften ej alltid är så billig som behöves för att till rimligt pris framställa den produkt, trämassa, där kraftpriset spelar en avgörande roll. Det anses visserligen, att pa grund av de relativt små anläggningskapital, som erfordras för sliperianläggningar, dessa kunna utbyggas för krafttillgångar motsvarande högre vattenföringar. Detta låter sig nog göra vid exportsliperier, men är ej lämpligt ur drift- och arbetaresynpunkt. Vid sliperier, direkt anslutna till pappersbruk, är denna väg för utnyttjande av varierande vattenkraft olämplig såväl ur kostnads- som ock ur kvalitetssynpunkt; det förra emedan därvid extra arbete och kostnader tillkomma för utvattning, förvaring och upplösning av den lagrade massan.

De amerikanska bruken äro i detta avseende bättre lottade än våra. Där finnes i allmänhet överflöd på kraft, t. o. m. så mycket, att de bruk finnas, som för ångalstring ha installerat elektriska ångpannor upptagande 30 000 till 60 000 kW.

Inom såväl pappersbruken som ock träsliperierna är mycket att göra för att nedbringa kraftförbrukningen per enhet framställd produkt. Vid pappersfabrikationen gäller detta särskilt det arbete, som användes för målning av massan i de s. k. holländarna. I träsliperierna, där den ojämförligt största kraftförbrukningen förefinnes, kan även mycket uträttas för att minska kraftåtgången per ton massa. En del har redan blivit gjort, men åtskilligt återstår att göra. För lösande av dessa problem är ett fortsatt ingående forskningsarbete av nöden.

Jag kommer nu till en av de allra viktigaste utgifterna, nämligen arbetskostnaderna. Inom pappers , trämasse- och cellulosaindustrien sysselsättas c:a 30 000 arbetare, av vilka en del hava skiftarbete och andra däremot dagarbete. Antalet arbetare på skift utgör 35 — 40 % av hela arbetareantalet. Tidigare hade skiftarbetarna en arbetstid av 72 timmar per vecka, vilken dock med den för reparationer och arbete med iordningställande av maskinerna erforderliga tiden ökades med en del övertid. Denna arbetstid ansågs av en del företag, redan före 8-timmars lagens ikraftträdande, vara för lång, varför ändring gjordes genom införande av tre 8-timmars skift istället för två 12-timmars skift. Någon återgång till den gamla arbetstiden för skiftarbetarna önskas nog ej av många arbetsgivare. Men trots detta förhållande har var och en, som arbetar inom dessa industrier, klart för sig, att 8-timmars lagen har verkat fördyrande på våra produkter och därigenom gjort oss mindre konkurrenskraftiga i förhållande till andra länder, där någon dylik lag ej existerar, eller, om nagot i den vägen finnes, det ej existerar förbud mot arbete utöver viss tid. En följdföreteelse av lagen är, att arbetarorganisationerna söka med all makt begränsa arbetstiden än mera än vad lagén gör. Detta förhållande kommer till uttryck vid de numera årligen förekommande långa och tidsödande förhandlingarna mellan arbetsgivare och arbetare och ger ofta anledning till konflikter av mer eller mindre svår natur.

Genom övergång från 12- till 8-timmars skift inträdde en fördyring av produkterna. Denna fördyring kunde dock, åtminstone till en del, kompenseras genom ett bättre ut¬

nyttjande av anläggningarna, om totala drifttiden per vecka utökades. Så gjordes till att börja med vid en del av de anläggningar, som, innan arbetstidslagens ikratiträdande, frivilligt införde 8-timmars skift. Där infördes utom de 18 sedermera lagstadgade även ett i9:de, 2o:de och 21. sta skift per vecka, varvid utnyttningstiden ökades med c:a 5,5 % till 16,5 %, men i och med 8-timmars lagens ikraftträdande sade arbetarna nej till detta. Den frivilligt genomförda 8-timmarsdagen för skiftarbetare var sålunda möjlig, då kompensation genom bättre användning av fabrikerna erhölls. Lagen däremot har ej tagit hänsyn härtill. Givet är, att också genom den minskade arbetstiden för dagarbetarna dessa industrier fått ökade omkostnader. Undersökningar ha på flera håll blivit gjorda för att siffermässigt fastställa den fördyring, som uppstått genom lagen. Att fördyring uppstått tyckas alla vara ense om. Det är blott storleken av denna, som man tvistar om. Det är givet, att vid dylika undersökningar olika resultat kunna framkomma, beroende på vem som utför dessa, och huru desamma utföras. Ett är säkert, att industriens män, som hava direkt känning av fördyringen och dessutom äro i stånd att riktigt bedöma samma, alla äro ense om, att densamma är avsevärd och på högst betänkliga sätt skadar vår exportindustri. Vid lagens genomförande ansågs det av dem, som gärna önskade lagen, att fördyringen, som den samma skulle medföra, vore möjlig att kompensera genom tekniska förbättringar. Detta var ju vackert tänkt om oss ingenjörer, men verkligheten har visat, att vi ej ha varit några trollkarlar, och att det verkligen icke går att efter kom mando av dem, som ej behärska dylika problem, i en hast skapa önskade nyheter. För att frambringa och genom föra nyheter fordras dessutom rätt avsevärda kapital. Vidan torde det vara ganska självklart, att tekniska framsteg e isolerat kunna göras i ett land, utan att sådana framsteg lika väl samtidigt kunna framkomma i andra länder, ocl kanske där, på grund av att erforderligt kapital härfö finnes, i mycket snabbare tempo än hos oss. Sa har no; varit förhållandet vad pappers- och cellulosaindustrien be träffar i Amerika.

En annan sak, som framhölls vid lagens genomförande var, att arbetsintensiteten skulle höjas och lagens verk ningar därigenom, om ej helt upphävas, sa dock i hö; grad mildras. Detta förhållande har, som varje industri idkare vet, ej inträffat, utan har snarare arbetsintensitets och överhuvudtaget intresset för arbete minskats. Jag ä härmed inne på en av de följder, som lagen medföri Arbetarna vägra vid sina avtalsuppgörelser att tillämpa d bestämmelser angående arbetstidens fördelning och övei tid, som lagen medgiver, och genomföra på detta sätt e ännu större inskränkning i arbetstiden än vad lagen göi Tillstånd från Arbetsrådet om utökad arbetstid i en elle annan form är därför oftast värdelös, då arbetarna vägr rätta sig härefter. Dessa förhållanden ha givit anlednin till en del svåra och långa arbetskonflikter. Dylika kor flikter fördyra, allt efter den tid de vara, i hög grad pre duktionskostnaderna och kunna vid långvariga strider verk därhän, att ett företag istället för vinst får att uppvisa e avsevärd förlust. För arbetarna äro givetvis konflikter min: lika kännbara som för arbetsgivarna. Som skäl för lager bibehållande framhålles från en del håll, att då det finne så många arbetslösa, som vi ha, så föreligger ingen ai ledning att öka arbetstiden för dem som ha arbete, då hä igenom endast flera skulle bliva arbetslösa. Att resonei så är alldeles fel. Under tider, då vår industri kan fran ställa sina produkter till konkurrenskraftiga priser, finnt det ock tillräckligt med arbete. Detta har visats undi senaste högkonjunktur, då efterfrågan på arbetare t. o. n var så stor, att en ganska stor överflyttning av folk frå jordbruket till industrien ägde rum. Då nu emellert: