Teknisk tidskrift 1923

7 april 1923

ALLMÄNNA AVDELNINGEN

107

tagas av andra bandelar. Emellertid, inför den konstaterade svängningen i trafikarbetskurvan måste man räkna med att såväl det ena som det andra överskottet kommer att ganska hastigt absorberas. Redan när elektrifieringen hunnit bliva färdig, är man sannolikt uppe i en trafik, då särskilt den elektriska driftens personalbesparande egenskaper komma att göra sig fullt gällande. Erfarenheten från konjunkturvågen 1915 — 1916 visar huru stelt och oelastiskt ångloksystemet i själva verket är. Skulle en ny sådan påfrestning uppträda, lider det intet tvivel, att man med elektrisk drift kan i långt högre grad anpassa sig efter trafikens krav, dels genom den nyssnämnda personalbesparingen, dels genom möjligheten att med en oförändrad lokomotivpark på oförändrad bana taga ett väsentligt större transportarbete genom ökning av tågvikter och hastigheter. Det är på denna punkt som huvudvikten i regel lagts vid diskussion exempelvis i Amerika av järnvägselektrifieringsplanerna. Så väl där som på den europeiska kontinenten spelar det också en stor roll att elektrifieringen befriar järnvägarna från koltransporterna, vilka utgöra en betydande belastning. Denna synpunkt betyder emellertid för vårt land icke så mycket på grund av våra tillfällen till sjötransporter, åtminstone så länge icke dessa störas av internationella förvecklingar.

Det har numera blivit ett slagord, att man inte skall företaga sig någonting, förrän de ekonomiska förhålländena »stabiliserats» som det heter. Jag tror att man i så fall kan få vänta bra länge. Det är ett faktum, att det ekonomiska livet är stadt i pendlande rörelser, och det torde inte vara annat att göra än att inrätta kalkylerna därefter. Kalkylen skall icke göras efter det gamla mönster jag här böljade med, utan kalkylen måste ställas på den tidpunkt, då anläggningen är färdig och på den därefter följande tiden, vilken man måste försöka bedöma så godt man kan. Lägger man upp jämförelsen i en lågkonjunktur, blir den missledande ur vinstsynpunkt, gör man den i en högkonjunktur såsom exempelvis 1919 — 20, råkar man ut för alltför höga anläggningskostnader och blir bedragen av de stora vinstchanserna. Det var tur att elektrifieringen icke kom till stånd då. Men utför man anläggningen Stockholm — Göteborg i närvarande tidsläge med dess materialpris, äro alla utsikter för handen för en god affär. I och med en elektrifiering vinner man ju alltid också något i minskad kolimport och minskat beroende av utlandet, vilket alltid är av värde och i vissa lägen, som vi veta, kan vara av oskattbart värde.

Jag har här endast uppehållit mig vid fallet Stockholm — Göteborg. Det skulle föra för långt att diskutera elektrifieringsfrågan i vidare omfattning. Att man icke kan räkna med en ekonomisk elektrifiering av svagt trafikerade banor ligger i öppen dag. Det torde mellertid vara vanskligt att angiva någon bestämd gräns härvidlag.

Sammanfattande det hela vill jag för min del deklarera den uppfattningen, att det vore klokt att utan dröjsmål skrida till elektrifiering av bandelen Stockholm — Göteborg.

EN LÖNEFRÅGA VID PATENTVERKET.

För anställning såsom e. o. tjänsteman å granskningsavdelningarna, s. k. assistent vid Patentverket, erfordras examen från Tekniska högskolan eller därmed jämnställd läroanstalt, goda språkkunskaper ävensom föregående praktisk verksamhet. Arbetet består i självständig nyhetsgranskning av inkommande patentansökningat ävensom deras fortsatta behandling och är sålunda beträffande sin art jämnställt med byrådirektörernas arbete, ehuru givetvis underställt dessas överinseende och prövning.

Lönen för nyantagen assistent utgjorde före övergången

år 1922 till nya lönestaten 3 750 kronor per år, jämte rörligt dyrtidstillägg. Tjänstgöringstiden var då 6 tim. per dag. Efter 6 å 12 mån. befordrades i regel assistent, som ansågs lämplig, till biträdande ingenjör med en lön av 4 1 00 kronor per år jämte dyrtidstillägg. Efter ytterligare 1 å 1 1/2 års meriterad tjänstgöring ökades lönen till 4 400 jämte därå utgående dyrtidstillägg.

Vid ingången av år 1922 övergick verket tiil ny lönestat, varvid tjänstetiden ökades från 6 till 7 tim. per dag, utan att grundlönen för nyssnämnda personal ökades. På grund av att dyrtidstilläggen vid nyreglerade verk utgingo efter andra grunder än för oreglerade verk, fingo de e. o. tjänstemännen vid Patentverket vidkännas en avsevärd minskning i det totala utgående avlöningsbeloppet. En jämförelse med motsvarande förhållanden i andra verk gav emellertid vid handen, att dessa i möjligaste mån sökt kompensera sina e. o. befattningshavare, för den genom de ändrade beräkningsgrunderna för dyrtidstilläggen uppstående löneminskningen, genom att öka grundlönerna. Icke nog med att Patentverket underlät detta, utan verket har sedan den 1 april 1921 icke vidare befordrat någon assistent till biträdande ingenjör, ej heller beviljat löneökning för någon biträdande ingenjör i den förutvarande lägsta lönegraden.

Med anledning av att de e. o. tjänstemännen ansågo sig underbetalda inlämnades i februari föregående år underdånigt besvär av de sålunda berörda, 23 stycken, högskoleingenjörerna. Patentverket ansåg i infordrat yttrande, att överklagandet icke borde till någon åtgärd föranleda, varemot Statskontoret, som anmodats yttra sig, i ett av generaldirektör P. Södermark m. fl. undertecknat utlåtande, i maj 1922, ansåg de anförda klagomålen icke obilliga och hemställde om ärendets återförvisning till Patentverket för förnyad handläggning. Därefter har ärendet fått vila i Handelsdepartementet tills det i februari 1923 ånyo sändts ut för infordrande av nya yttranden.

Oaktat den patentsökande allmänheten, på grund av verkets stora arbetsbalans, fortfarande icke inom rimlig tid kan påräkna meddelande om resultatet av nyhetsgranskning, skedde från och med år 1923 en ytterligare reduktion, i det den ovan berörda personalen fick sin tjänstgöringstid reducerad från 7 till 5 tim. per dag. Denna gång uträknades grundlönen i direkt proportion till den ändrade tjänstgöringstiden, i motsats till vad som skedde 1 år tidigare då tjänstetiden ökades.

Det torde böra framhållas, att Patentverket författningsenligt haft möjlighet att redan under föregående år tilllämpa kortare daglig tjänstgöringstid än 7 tim. för de e. o. tjänstemännen. Hade tjänstgöringstiden bibehållits vid 6 tim., hade givetvis någon reduktion av den s. k. grundlönen ej skett. Vid sänkningen fr. o. m. innevarande års början av tjänstgöringstiden till 5 tim., skulle grundlönen då icke rimligtvis kunnat sänkas med mer än r/6. Genom att nu först öka tjänstgöringstiden från 6 till 7 tim., utan att ökning av grundlönen skedde, vann Patentverket alltså en timmes arbete per dag gratis under år 1922, och ansåg sig därjämte berättigat att vid den i år vidtagna sänkningen av arbetstiden från 7 till 5 tim. beräkna grundlönen i proportion till den längre tjänstgöringstiden, dvs. grundlönen sänktes med 2/7 * stället för med */(,.

Såsom resultat härav kvarstår sålunda det faktum, att högskolebildade ingenjörer, som tjänstgjort 3 år och mera i Patentverket, f. n. erhålla en lön av c:a 290 å 316 kronor per mån. vid 5 tim. tjänstgöring per dag. De som varit längst i tjänst av ifrågavarande personal, dvs. 4 å 5 år, uppnå en summa av c:a 340 kr. per mån. Ovanstående siffror utgöra den totala utgående lönen inklusive dyrtidstillägg.

För fullständighetens skull bör omnämnas att ytterligare ett fåtal, 4 st. högskoleingenjörer, från att förut hava inne-