Teknisk tidskrift 1923

ALLMÄNNA AVDELNINGEN

155

19 maj 1923

En rak ledare, som genomflytes av en ström, alstrar Dmkring sig ett magnetfält, en magnetisk spänning, som sprider sig med ljusets hastighet rundt om åt alla håll. Vndras strömmen, ändras magnetfältet, och då uppkomner ett elektriskt fält vinkelrätt däremot. Ändras den irsprungliga strömmen fram och tillbaka, uppkomma sålunda magnetiska och elektriska spänningstillstånd, vilka sprida sig utåt från ledaren med ljusets hastighet. Vi få en elektromagnetisk våg. Träffar denna våg en ledare, uppkommer i densamma en inducerad elektromotorisk kraft. Denna e. m. k. är till sin storlek beroende av den hastighet, varmed fälten ändras. Denna ändring fram och tillbaka beror av den ursprungliga strömmens ändringshastighet.

Klart är, att fält, som på nu angivet sätt sprida sig rundt om åt alla håll. hastigt försvagas. Vågen dämpas ut. På stora avstånd bliva de oändligt svaga. Det är

i-amnD-i

del blir värme i ledningen, en del kanske sprutning vid kondensatorn, en del kanske överföres till en annan krets osv., komma svängningens amplituder att avtaga, svängningen blir dämpad.

Strömamplituderna avtaga enligt den kända formeln

i — 70<?~ sin co/,

R dämpn. -exponenten kan sättas = , där r är ett dämp-

' 2/

ningsmotstånd, motsvarande alla energiförlusterna evalve-

rade till värme.

o» svängningens vinkelhastighet = 2 nn = 2z .

T— * —

!'© =

_ 2

;C=*1

F'g. i.

Frekvens

Fig. 2.

Fig. 4.

dock ej fältens absoluta styrka, som är bestämmande för den e. m. k., som uppkommer, utan den hastighet, med vilken förändringen sker. Det gäller sålunda, att i den ursprungliga ledaren framkalla strömmar, som ändras med mycket stor hastighet, alltså att använda växelströmmar med hög frekvens. Också arbetar radiotelegrafien med periodtal, som ligga mellan io ooo och några millioner per sekund.

Under radiotelegrafiens första skede alstrades dylika snabba svängningar genom att elektriciteten fick fritt svänga i en svängningskrets, och utlöstes så att säga dessa svängningar av en gnista. En svängningskrets består som be-

lin

jfl

fi a

iiAAAA/w»- -

p

iftd.

A . _ *4 n

Fig. 3. A Svängningsförloppet i avsändarens gnistkrets. — B Svängningsförloppet i avsändarens eller mottagarens antennkrets. — C Strömförloppet i mottagarens detektorkrets. — D Strömmen genom hörtelefonen.

kant av en krets innehållande en spole och en kondensator (fig. 1). Sättes på något sätt elektriciteten i rörelse i en dylik krets, uppstår en svängning i kretsen. Energien pendlar mellan elektrisk spänning i kondensatorn och magnetisk spänning i spolen. Då nu icke all elektrisk energi i kondensatorn blir magnetisk i spolen, utan en

Vid små dämp.-motst. är approx.

T — 27T sjc • /,

dvs. kretsens svängningstid är uteslutande beroende på storleken av självinduktionskoeff. / hos spolen och kapaciteten c hos kondensatorn.

Vid de s. k. gnistsystemen fick man sålunda de erforderliga höga svängningstalen genom lämpligt val av c och /. Svängningarna voro emellertid starkt dämpade.

De överfördes till en i resonans varande antennkrets, dvs. en krets med en kondensator, vars belägg voro så skilda åt, att spänningarna spredo sig utåt så mycket som möjligt. Man fick strålning. Vidare såg man till, att antennkretsen var mindre dämpad, så att svängningarna varade någon tid.

De elektriska vågor, som utgingo från en dylik antenn, inducerade en till sitt förlopp liknande e. m. k. i en mottagarantenn. Genom att giva mottagarkretsen samma naturliga svängningstal som den ankommande vågens fick man största möjliga ström i densamma.

En svängande e. m. k. framkallar ju i en svängningskrets en strömamplitud, som kan skrivas

h =

V /'!

+ ( o)l —

wc

Ändras / eller c kontinuerligt i kretsen, fås om I uppritas grafiskt den bekanta resonanskurvan (se fig. 2).

Genom att r, dämpningsmotståndet, göres mycket litet fås strömamplituden vid resonans proportionsvis hög. Även om den inducerade e. m. k. till följd av avståndet till avsändningsantennen är ytterligt svag, kan på detta sätt erhållas en påvisbar ström.

Sättet att påvisa dessa strömmar, som ju äro högfrekventa, är att använda en s. k. detektor, som verkar olika för de olika strömriktningarna och därigenom transformerar högfrekvensen till lågfrekvens. Man kan förklara detektorns verkan populärt så, att den endast släpper fram ena strömriktningen. Dessa strömimpulser flyta ihop på en kondensator, från vilken går en jämn urladdnings-