Sida 104
Grufbrytningens ursprung och historia
104 GRUVBRYTNINGEN.
<en stenmassa, som är af annan beskaffenhet än det omgifvande berget, hvarigenom det hela får utseende af en stor stock. Då vi komma till bergsaltet, få vi tillfälle att anföra exempel på sådana stockverk.
Malmernas uppsökande och brytning. Mången malmfyndighet har blifvit upptäckt genom sitt utgående i dagen eller genom aflossnade stenfynd, som gifvit anledning till närmare undersökningar i trakten. Mången fyndighet har äfven magneten utpekat. Ofta har man af sådana benämningar på berg, dalar, floder, byar m. m., som möjligtvis kunde häntyda på något fordom der idkadt, men sedermera öfvergifvet bergsbruk eller något fordomdags der gjordt enstaka fynd, tagit sig anledning att leta malm. Sådana namn äro t. ex. de, som utgöra sammansättningar med orden grufva, hytta, vask, slagg, hammare, smed o. s. v. eller med malm- och metallbenämningar. Men mera tillförlitliga bevis på ett forntida bergsbruk, och således äfven en större anledning att söka uppspåra malm, gifva de mångenstädes förekommande gamla varpen, slagghögarna och skärpningarna. För den sakkunnige ges således flera sätt, hvarmedelst han är i tillfälle att med större eller mindre tillförlitlighet bedöma sannolikheten af, att sådana malmletningar kunna leda till något resultat.
Att på detta område mycken humbug fordomdags bedrifvits i form af falska förespeglingar om rikliga vinster och att mången skälm fann gräfningen i andras fickor vara den mest inbringande, är dess värre en obestridlig sanning. Ett af de kraftigaste retelsemedlen härvid var slagrutan, bakom hvars förmenta anvisningar sluga malmletare ofta dolde sitt verkliga vetande och som ännu oftare användes af samvetslösa personer för att med falska förhoppningar underblåsa lättrogenhetens lystnad efter gömda skatter.
Slagrutan är ett gaffelformigt klufvet eller med två gaffelformigt utspisande mjuka och smala qvistar försedt spö af hassel eller rönn eller ock helt enkelt en smal, krokig gren. Vid instrumentets begagnande tillgår på det sätt, att de båda mjuka qviständarna hållas med afviga händer i en sådan ställning, att slagrutans storända lutar litet mot jorden, hvarvid det märkliga påstås inträffa, att instrumentet genom ryckningar och svängningar nedåt ger till känna, när man befinner sig i närheten af en malm- eller vattenåder eller någonting annat fördoldt, hvad helst det än må vara, som man för tillfället söker. Man har med henne bedrifvit samma ofog som med bordknackningen, ty man fordrar, att hon skall ge besked om allt möjligt. Vid det mystiska förfärdigandet af en sådan trollstaf hade man åtskilligt att iakttaga. De »jäfvaste» slagrutorna voro de, som man, helst naken, midsommars- eller nyårsnatten klockan tolf samt under bön om välsignelsebringande kraft skar sig. De blefvo formligen döpta och erhöllo namn. En god slagruta skattades synnerligen högt. De ha mycket länge varit i bruk, ty om man också ej vill ge slagrutans förfäktare rätt i deras påstående, att Moses' staf, hvarmed han i ödemarken framkallade vatten ur hälleberget, var ett sådant instrument, vet man dock med säkerhet, att redan de gamla romarna kände till henne.
Källa: Internet Archive ·
