Sida 105
Grufbrytningens ursprung och historia
MALMERNAS UPPSÖKANDE OCH BRYTNING. 105
iSedan det 15:e århundradet har hon i många länder ofta tagits till råds, och •det ej blott för upptäckande af malmer, utan äfven vid allahanda annat .skattgräfveri och letande efter gömdt gods. Då för tiden trodde ej blott -den simple gruf arbetaren, utan äfven hans förmän fullt och fast på den underbara kraften hos detta instrument.
Med slagrutan letar man dock endast upp den metall, som finnes i annat folks fickor. Det är väl sant, att mången ännu får slagrutan att slå, der t. ex. vatten finnes, men vattenådern skulle nog kunna fullt lika bra anvisas utan sådant gyckelspel. Gammalt gruffolk, som genom sitt yrke blifvit väl förfaret i bedömande af de särskilda jordlagren, vet vanligen redan genom undersökningen af en trakts ytförhållanden ganska väl, hvar vatten bör stå att finna, men sedan tages slagrutan fram, på det dess innehafvare må synas vara i uteslutande besittning af konsten att utransaka förborgade ting. Geografins, kompassens, hammarens och jordborrens anvisningar utgöra säkrare borgen för framgången af ett grufioretag än alla slagrutor tillsammans.
Sedan en fyndighet blifvit på något af de här ofvan antydda sätten upptäckt, består det första arbetet i hennes blottande. Synes hon ha en gångeller lagerformig utsträckning, söker man utröna hennes strykande i fält och stupning, hvilket sker genom skärpning, då man antingen på ett enda ställe gräfver och bryter sig rätt ned i berget eller ock på liknande sätt undersöker berget utefter den riktning, i hvilken man har anledning tro, att gången eller lagret fortsattes. För undersökningar på djupet begagnas bergborren, hvars mångsidiga, stora nytta vi redan lärt känna.
Befinnes nu malmen brytvärd, har man först att till erforderlig vidd bortschakta de tunnare eller tjockare jord-, grus- och lerlager samt det söndervittrade berg, som betäcka den fasta hällen. Denna s. k. jordrymning, liksom äfven det egentliga brytningsarbetet i sjelfva fyndigheten, när hon, såsom t. ex. en brunkolsflöts eller ett vaskberg, är af någorlunda lös beskaffenhet, utföres med sådana verktyg, spade, hacka, spett o. s. v., som man vanligen begagnar vid upptagande af djupare diken, grundgräfningar o. d. För arbetet i fasta berget deremot använder man, allt efter dess olika sammanhang, skiktning, förklyftning, hårdhetsgrad o. s. v., en mängd andra olika arbetssätt och redskap, som i ett föregående kapitel, der vi redogjorde för stenbrytararbetet, redan blifvit i korthet beskrifna. Till det då anförda är nu hufvudsakligen intet annat att tillägga än det föråldrade bruket af eldsättning eller tillmakning, som nu mera endast undantagsvis ifrågakommer i särdeles hårdsprängdt berg eller på ett och annat aflägset liggande gruffält med god tillgång på ved.
Eftersökandet och utbrytningen af en malm- eller annan fyndighet föranleda bildandet af underjordiska rum och håligheter. Om genom ett för-Tändt brytningssätt taket eller väggarna på sådana urhålkningar ej göras nog starka, har man förr eller senare att befara grufras. Genom sådana ras har bland andra den bekanta stora stöten i Falu grufva uppkommit. De äro för öfrigt ej sällsynta, och förfärliga olycksfall ha sålunda mången gång timat.
Källa: Internet Archive ·
