Sida 162
Grufarbetaren och gruffälten
162 GRUFARBETAUEX OCH GRUFFÄLTEN.
nigt folk och skötes försumligt. Oerhörda qvicksilfvermassor bortslösas, och det oaktadt tar man ut knapt nog hälften af det silfver, malmen håller. Anfarter, brytning, uppfordring, allt skötes med den största vårdslöshet. I hvad mån europeiska arbetare kunna åter ställa sakerna till rätta, samt om genom deras skicklighet, förstånd och uthållighet den öfver dessa bergverk hvilande förbannelsen kan borttagas, kommer framtiden att utvisa. Helt nära Potosi upptäcktes år 1660 grufvan vid Laycacota, der det gedigna silfret förekom af sådan mäktighet, att det kunde arbetas med mejsel. Egaren af denna grufva var så frikostig, att han gaf sina europeiska landsmän vissa dagar lediga, då de fingo taga silfver för egen räkning. Men denna frikostighet hade sina svåra följder, ty snart uppstod tvist mellan de silfversökande. Från ord kom det snart till slag. Man tog till och med till vapen. Den ädelmodige Salcedo, grufvans egentlige egare, gjorde sig nu samvetsförebråelser, att han genom sin obetänksamhet vållat denna olycka, som han ej vidare kunde stäfja, blef grubblande och hängde sig.
I Bolivia ligga de metalliska rikedomarna ej blott fördolda i bergens inre,, utan äfven lätt åtkomliga på jordytan. På många ställen, såsom i den dalgång, der Tipuam, en af Amazonflodens bifloder, rinner fram, vaskas guld. I alluvialsanden förekomma dessutom tenn, koppar m. m.
Sedan vi omnämt Peru och Bolivia, få vi ej glömma Chile, ett land, som endast genom sina underjordiska skatter skulle kunna räknas till jordens rikaste trakter, äfven om det herliga klimatet och jordens stora fruktbarhet ej ytterligare gynnade det med allt, som kan bidraga till ett nationalekonomiskt välstånd. Och dock står detta land vida efter andra länder, hvilkas hela rikedom ligger i deras invånares arbetsskicklighet. Chile har i synnerhet guld, silfver och koppar. Copiapo, San Antonio, Huasco, Coquimbo och San Felipe äro bergsbrukets hufvudorter. Koppargrufvorna fortsätta i ett och samma bälte, parallelt med kusten, från Atacamas ödemarker ned till Coquimbo. Inom samma område finnas äfven den guldförande sanden, som på flera ställen vaskas, och guldmalmer i fast klyft, hvarå grufvor blifvit anlagda och brytas. Silfvergrufvorna ligga till största delen längre in i landet och midt ibland bergen.
Arbetet i dessa grufvor är högst besvärligt, emedan hvarken för farandet i grufvorna eller för malmens uppfordring blifvit någorlunda nödtorftigt sörj dt. Många grufvor hafva ock redan genom det oförnuftiga sätt, hvarpå under århundraden brytningen der fortgått, råkat i en sådan lägervall, att det nu är för sent att tänka på någon ändring. Lefde ej i det forna spanska Amerika en olycklig menniskoras, van vid mödor och umbäranden af alla slag, utan behof, men visserligen äfven utan förmåga till kraftig ansträngning, skulle en mängd sådana förhållanden som de, hvilka nu ega rum i här varande grufdistrikt, ej kunna bestå. De usla infödda arbetarna, som måste bära malmen på ryggen upp ur de med anfarter illa försedda grufvorna, erhålla en ytterligt låg dagspenning, som står i intet rimligt förhållande till den aflöning, som
Källa: Internet Archive ·
