Sida 577
Fiske och sjöjagt
HVALARNA OCH HVALFÅNGSTEN. 577
högdjur, stridslysten, modig och klok och derför äfven mycket farlig. De båtar, som angripa honom, slår han sönder med sin stjert, eller krossar han dem i sitt ofantliga gap, eller stöter han sönder dem med sitt tjocka hufvud.
Dessa äro de tre mest användbara hvalarterna. Kaskeloten ger i medeltal 70 — 80 fat trän, nordh valen och räthvalen 90 — 110 fat trän och dessutom det dyrbara fiskbenet. Fordom skola alla dessa hvalar varit större och mera vinstgifvande, och ännu 1867 fångades i Berings sund en nordhval, som ensam lemnade 280 fat trän. Värdet af en af de nämda h valarna vexlar allt efter hans art och storlek samt de pris på trän och fiskben, som för tillfället gälla i marknaden, mellan 14 000 och 20 000 rdr, men för bardhvalarna kan det stiga till och med öfver 28 000 och 30 000 rdr.
Amerikanerna ensamma hade under de senaste tjugu åren på trän och fiskben i medeltal en årlig vinst af 20^-30 millioner rdr. De många fartyg, de utsända på denna fångst, välja sig vanligen bestämda områden för sin jagt. Många hvalfångare, som om sommarn jaga nordhvalen i den höga norden, gå, när vintern der inträder, sydligare för att uppsöka räthvalen och kaskeloten. Sommarn 1871 träffades den amerikanska hvalfångstflottan norr om Berings sund af ett hårdt slag: 33 fartyg med 14 500 fat trah och 47 000 skålpund fiskben om bord inneslötos af isen och måste lemnas i sticket.
Det finnes åtskilliga arter af mycket stora bardhvalar, nämligen de talrika fenhvalarna, hvilka man förr aldrig jagade, emedan de äro jämförelsevis fattiga på späck, men mycket snabba och ilskna och derför voro svåra att fånga. Men sedan fångstapparaterna blifvit betydligt förbättrade, har man på några ställen börjat förfölja äfven dem. I Ishafvet vid norra Norge jagas äfven dessa hvalar nu mera med ifver och lycka af den norske hvaljägaren Sven Föyn, och en köpman från Leipzig, E. Meinert, har för några år sedan inrättat en fabrik för tillgodogörandet af denna fångst, der han först kokar tranen ur de hvalar, man lyckats släpa till stranden, och sedan bereder guano af de öfverblifna kött- och benmassorna. På detta sätt göres hela djuret användbart, på samma gång våra åkerfält få ett billigt och värderikt gödningsämne. De fartyg, som äro syseisatta med fångsten i öppen sjö, kunna deremot endast tillgodogöra späcket och fiskbenet af hvalen och måste lemna resten af hans döda kropp åt vågorna och hafsdjuren.
Utrustningen. Amerikanernas större fångstfartyg äro vanligen försedda med fyra båtar till användning i första hand och lika många reservbåtar' Dessa båtar äro mycket lätta, men utomordentligt fast bygda och af en förträfflig form, så att de berga sig godt, till och med i ganska hög sjö. De äro ända till 33 — 34 fot långa och 6 — 7 fot breda och skarpa i båda ändarna för att kunna begagna hvilkendera som helst till för. De äro försedda* med mast och segel. På sidorna ha de 7 till 17 fot långa åror (löpande i remmar), och akterut, rätt öfver akterstäfven, hänger en ännu längre åra, tj enande till roder. Medelst denna kan båten under jagten och striden genast bringas i den riktning, man vill, och till och med hastigt vridas rundt, för hvilket ändamål han dessutom saknar all köl, i hvars ställe man under segling använder
Uppfinningarnas bok. III (u. 2). Oi
Källa: Internet Archive ·
