Sida 109
Tvenne grofsmeder
att man trodde pä hans förmåga, dels ock derför att man icke vågade betvifk den, emedan Ekeberg, i olikhet med mycket starka personer i allmänhet, var lätt retad och ständigt färdig att på stället ge slag i saken, och om man efter ett nappatag med honom hade undsluppit med ett par igenmurade ögon, en vrickad fot eller händ, så ansåg man sig ha sluppit för mycket godt pris. Vanligtvis gällde det förlusten af armar och ben, ja, gick till och med löst på lifvet. Det hviskades om att han pliktat både hel och half mansbot, utom det att han, till följd af sitt hårdhända manér, ofta satt på högvakt, en förmån tillkommande lians rang såsom officer.
Så t. ex. hade man mycket att förtälja 0111 det krakel han på värdshuset Norrbacka skulle haft med en ledamot af det vällofliga slagtar-embetet, en likadan koloss och slagskämpe, men hvilket lärer slutat så olyckligt för den senare.
»Han blef som den möraste rostbiff',» försäkrade smeden, »och bräckt var refbenspjellet så det förslog, men hundra riksdaler (böterna) kostade mig den oxen.» Hundra riksdaler för en oxe var på den tiden orimligt tilltaget.
För öfrigt njöt Ekeberg mycket anseende både som en förmögen och ordentlig borgare, städse punktlig i uppfyllandet af sina förbindelser, antingen det gällde plånboken eller knytnäfven. Såsom kornett vid borgerskapet hade han för sin resliga gestalt väckt kung Carl Johans uppmärksamhet och vid en parad äfven hugnats med några ord af högstdensamme.
»Jag förstod inte hans rotvälska,» yttrade med anledning deraf kornetten; »men det vet jag, att jag gerna för honom skulle slå några slag, som tio Napoleoner skulle blekna vid.»
Hofslagarmästarne hade sina qvartalssammankomster på Lilla börssalen, der, sedan embetets affärer blifvit afhandlade, en rundlig sexa uppbullades och en stor punschbål intogs. Då uppstod en konversation snarlik åskans mullrande. Ord vexlades för hvilka en grefvinna skulle ha dånat, och gester gjordes som skulle ha skrämt en hel flock kammarjunkare på flykten. Klart att Ekeberg vid sådana tillfällen alltid hade högsta ordet och de tyngsta gesterna, och det fordrades grofsmeders örhinnor och refben för att härda ut dermed.
Källa: Project Runeberg ·