Berättelser 1. Bilder ur verkligheten. Del 1. Hyrkuskens berättelser

Det var vid en dylik sammankomst som hammarslags-konversationen nätt sin högsta höjd och Ekeberg var vildare än någonsin. Han hade redan kastat tre af sina goda vänner och embetsbröder under bordet och derefter stjelpt öfver dem några dussin krossade punschglas, då från bakgrunden af salen hördes en klar basröst, som genomträngde det vilda skränet.

»Tvst, Ekeberg!» ljöd rösten.

Alla tystnade, stirrande med förvåning ål det håll, hvarifrån rösten kom.

»Hvem ropar tyst åt mig?» frågade Ekeberg med ett uttryck af hånfullt förakt.

»Tyst, Ekeberg 1» upprepade samma stämma.

Stämman kom från en embetsbröder, hvilken satt för sig sjelf vid ett mindre bord längst bort i salen och ofta flyttade sin mun mellan det röda lackmunstycket på en liten kritpipa och ett stort, mycket mörkbrunt toddyglas. Hans namn var Löfgren, visserligen aktad som en rättskaffens handtverkare, men af de fleste ansedd för en mes, emedan han sällan yttrade något ord och, hvad som var än märkvärdigare, aldrig hade lyft sin hand, icke ens mot sitt eget arbetsfolk, hvilket också älskade honom som en far. Men hans embetsbröder påstodo, att han genom sin flathet skämde bort både lärpojkar och gesäller, ehuru de likväl medgåfvo, att hans arbete icke var sämre än deras.

»Kära Löfgren,» yttrade Ekeberg, närmande sig mannen med kritpipan och toddyglaset; »var det du som bad mig tiga, gosse lilla?»

»Tyst, Ekeberg!» upprepade Löfgren för tredje gången, i det han lugnt lade frän sig pipan och långsamt reste sig upp, så att han ändtligen befann sig öga mot öga med sin fruktansvärde embetsbröder.

Löfgren, vid samma ålder som Ekeberg, var icke så lång som denne, och hans underrede syntes icke heller lika bastant; men hals, skuldror, bröst och armar tålde fullt ut jemförelse, och hans händer voro nästan vänskapligt stora och grofva. För öfrigt hade han ljust, stripigt hår och ljuslätt ansigte med ett barnsligt leende uttryck. Man såg tydligen, att han var en genomhederlig, fridälskande man, hvilken, när han inom sig sjelf icke hade något som störde hans lugn, ingenting högre önskade än att äfven få vara ostörd af andra.