Sida 111
Tvenne grofsmeder
»Befall din själ i Guds hand!» ropade Ekeberg med ögon gnistrande som ett retadt lejons.
»Det gör jag hvarje timma och stund,» svarade Löf-gren; »men gå du hem och lägg dig, din toker!»
Den starke slagtarens besegrare höjde sin knutna näfve, och tungt föll den ned. Men det tillernade dråpslaget parerades af Löfgrens arm och det med sådant eftertryck, att Ekeberg något fundersam ryggade ett halft steg tillbaka. Kanske anade nu först Stockholms största slägga, att den råkat ut för brukshammaren, drifven af den väldiga strömmen. Men Ekebcrg funderade icke länge. Han störtade mot Löfgren för andra gången, och de två resarne höggo nu tag i hvarann.
Den som berättat denna tilldragelse för mig är sjelf en ovanligt handfast hofslagare och långtifrån buskablyg. »Men,» så föllo hans ord, »vid detta nappatag bleknade vi alla, och väggarna skälfde, golfvet suckade, och stycken af takgips föllo ned i den halftyllda bålen. Men striden var ej lång. Snart sågo vi, huru Löfgren fattade Ekeberg vid halsen med högra handen och i hans ena ben med den venstra, lyfte honom så från golfvet jemnhögt med sitt ansigte och vrok honom sedan handlöst ifrån sig, så att han, Ekeberg, kastades mot golftiljorna och det med en fart och en skräll, så att alla lotter i salen, bordens och stolarnes så väl som mästersmedernas, ovilkorligen hoppade till på samma gång.»
Derpå följde några sekunders tystnad, och sä fruktad var Ekeberg, att, ehuru allas ansigten jemte förvåning äfven uttryckte den högsta belåtenhet, ingen likväl ännu vågade öppna sin mun till bifall.
»Herre min Gud!» bröt ändtligen Löfgren tystnaden, »håller icke min lilla pipa ännu eld! Var det inte märkvärdigt?»
Dervid intog segraren åter sin plats vid det lilla bordet, drog några bloss ur pipan och smuttade på sin toddv lika lugnt som hade ingenting annat märkvärdigt passerat.
Ändtligen och med synbar ansträngning reste sig Ekeberg frän golfvet. Han var jemmerlig att skåda. Knappast en hel tråd fans på hans kropp, till följd af det våldsamma muskelspelet under striden, och hvitt som bordsduken var hans ansigte. Utan att skåda omkring sig med en enda
Källa: Project Runeberg ·