Sida 186
Fröken Mimi
dockskåpet. Fadern skulle bestämdt vara lika angelägen, om icke den välsignade utstyrseln vore.
Fröken Mimi, den rika arftagerskan, hade knappt dansat ut sin första saison, förrän hon såg sig omgifven af en hel skara tillbedjare, eller rättare guldsökare, som vilja till Kalifornien utan att behöfva segla öfver Atlanten och utsätta sig för indianernas pilar. Mimis skönhet och bildning, måhända högre än de flesta flickors, kommo visst något med i räkningen, men ungefär som ett vackert fodral kommer i fråga vid ett dvrbarare smycke af guld eller diamant. Alltid samma historia.
»Det är nu tid på att välja dig en man,» underrättade henne en dag modern.
Mimi, som dittills för det mesta skrattat och haft roligt, blef i en hast mycket allvarsam. Qyinnan, äfven i sin vår, har mycket lättare för sådana öfvergångar än mannen.
»Hvarför dröja, när du inte behöfver det?» tillade fadern, »det är qvinnans bestämmelse att göra en man lycklig.»
»Och sjelf –?» frågade Mimi tankfull.
»Bli det, det förstås,» menade fadern; »för resten har du din fullkomliga frihet och mer än nog att välja på.»
Nog hade fröken Mimi att välja på. Hon hade hofvet, garnisonen och i reserv ett par husarregementen af indelta armén. Det indelta infanteriet kom naturligtvis aldrig i fråga. Mången flicka i hennes kläder väljer först och reflekterar sedan, ifall hon någonsin gör det medan tider är. Mimi gjorde tvärtom. Utvecklingen af hennes förstånd hade gått jemna steg med hennes känsla. Hennes barndom hade inöfvats i annat än blotta utanlexor i en yrande pension eller för en sömnig guvernant. En gång uppmanad till tanke och handling, ville hon tänka och handla med besked. När man icke finner något onaturligt i den ofta rätt blixtrande naiveteten hos ett åttaårigt barn, hvarför skulle man då finna det uti den mognande reflexionen hos en adertonårig flicka? – Mimi skulle då gifta sig för att lyckliggöra och äfven sjelf bli lycklig; men att äktenskapet icke alltid vore detsamma som lyckan och sällheten, det hade hon haft tillfälle att se inom egen slägt. Hon hade onklar och tanter, som voro så lagom lyckliga; en tant och en onkel voro till och med lagligen skilda. Hvad garanti hade hon väl
Källa: Project Runeberg ·