Sida 229
Handen
»Ah, det är ju en lefvande hand!» stammade jag.
»Jo, jo men,» svarade Frese och drog för skynket.
Någon tid derefter, i en förtrolig stund vid glaset och pipan, fick jag veta af honom följande:
Frese hade vid några och tjugo års ålder gifvit lektioner åt dottern till en rik grosshandlare vid Skeppsbron. Den unga damen röjde långt ifrån något handlag för rit-konsten, men hade deremot en hand, hvars ovanliga skönhet utgjorde hennes lärares förtjusning. Denna lilla hand förde visserligen sjelf pennan eller stiftet, men läraren förde sjelfva handen, hvaraf följden blef de allravackraste blomsterpartier på papperet, här och der omfladdrade af en fjäril eller kupidon. »Min dotter har gjort förvånande framsteg,» erkände också en dag grosshandlaren; »men låt henne nu rita af något af mina fartyg, till exempel den der tremastaren vi se.» Dottern ritade både tre- och tvåmastare, men fören, aktern, vanter och rår vimlade af kärleksgudar med pil och båge. »Fartygen äro bra,» medgaf grosshandlaren; »men med en sådan besättning bure det rakt åt fanders, och jag förstår inte, hvad det der sällskapet ska’ tjena till.» Men dottern började snart förstå, ty en dag när läraren förde hennes hand så, att ritstiftet pekade uppåt taket i stället för ner på papperet, lade hon med en fintlighet, qvinnan så egen, sin venstra hand på bordet bredvid sin högra. Läraren, som icke tänkt på att hans elev möjligen kunde ha två händer, studsade först vid denna oväntade uppenbarelse, men stod sedan liksom träffad af blixten, när han upptäckte den släta, men betydelsefulla guldringen. Slutligen for han på dörren, liksom han sjelf varit en bevingad kärleksgud, men alla pilarna bar han i hjertat, i stället för på ryggen. Han upphörde med sina lektioner i det huset, och grosshandlarens dotter upphörde å sin sida med att rita vare sig blommor eller skepp. Frese, drömmande dag och natt om den der handen, beslöt att ur minnet måla både den och dess egarinna. Det var klart, att han började med handen, och snart fick han dm färdig, men dervid blef det också. Så ofta han skulle till med det öfriga, eller hvad alla andra förstå med det väsentligaste, såsom ansigte m. m., stannade det vid osammanhängande streck, punkter, ja stora klumpar af cinober, ljusockra och kremnitzerhvitt. Alltid halkade penseln tillbaka ner till handen, alltid var det något der att tillägga och försköna.
Källa: Project Runeberg ·