Sida 90
Assessor Carlander
Men åter till Dillmanska familjen! Det första kärlekens ord Evelina hörde kom från Axel Wendels läppar. En fosforsticka är icke så lätt antänd som en oerfaren Hickas bröst. Hela hennes barndom är ett kärlekens rotskott, och innan stjelken ännu hunnit stadga sig, tittar knoppen fram så späd och värnlös. Den förste, som ser och vill ha den, bryter den utan ringaste svårighet, ty tornet, rosens skyddsvakt, är ännu ej nog samladt och starkt till försvar för sin unga oskyldiga drottning. Sedan beror naturligtvis allt på honom som brutit henne. Hon kan möjligen, att vi så må uttrycka oss, inokuleras på en annan ädel och likstämmig växt, frodas och immerfort skjuta nya skott, lika vackra som hon sjelf; men hon kan också helt vårdslöst bli satt i ett vattenglas, för att lefva ett kort men fruset lif och dö innan hon hunnit utveckla sina blad eller efterlemna några frön som bevis på en lycklig tillvaro i verlden.
En oerfaren flickas hela fantasi grupperar sig kring den förföriska myten om Kupido med kogret och pilarne, dem han blindt strör ut öfver jordens bygder; hela sin bestämmelse tror hon vara att springa efter de der uddiga strålarna, att rikta dem mot andra, träffa andra, men framförallt bli träffad sjelf. Någon annan utrustning känner hon ej, och huru skulle hon också kunna tänka sig den bevingade guden i t. ex. doktorshatt, eller med lön af kongl. maj:t och kronan, eller i kryddbod med egen disk oeh egen borste till skylt? — Men så tänka föräldrarna desto mera i hennes ställe, än med och än utan skäl, och följden blir, att en friare, som endast kan sköta pilbågen, blir förvisad ur huset. Men att förvisa en gynnad älskare är ofta detsamma som att visa en älskarinna på dörren, helst när denna, liksom Evelina, är af ett svärmiskt och i hög grad exalteradt temperament. Det var fullkomligt med hennes sinne öfverens-stämmande att följa sin älskling i döden, liksom det var fullkomligt likt Axel Wendels hemska karakter att vilja draga henne med sig i förderfvet, kanske blott för att hämnas på föräldrarna.
Andtligen kom äfven min person på tapeten. Att åsynen af mig, som icke heller spelat en så obetydlig rol i det der uppträdet vid Lidingöbro, alltid skulle göra ett hemskt intryck på den unga flickan, behöfver ej förklaras, liksom att föräldrarna icke gerna kunde på te och supé bjuda en gäst, som ständigt hotade att skrämma slag på
Källa: Project Runeberg ·