Sida 91
Assessor Carlander
dottern. Men mycket haltande var fruns förklaring öfver orsaken till den i öfrigt visade likgiltigheten för min person. Hon skylde på mannen, som var så upptagen af sina affärer, att han, ehuru af henne beständigt påmind, likväl beständigt glömde bort mig, ehuru han var ganska minnesgod, när han blef min moders hyresvärd.
Hvad nu särskildt angick den lyckliga kris, som jag emot allas och egen förmodan denna dag förorsakat, så upplyste modern, att Evelina på år och dag icke en enda gång dragit på mun och knappast talat ett enda ord; att den berömde läkaren assessor Carlander, som jemväl blifvit anlitad, bestämdt förklarat, att om man blott kunde hitta på något som riktigt roade henne, om man blott en enda gång kunde få henne i ett hjertligt skratt, så skulle på ögonblicket den olycksaliga förtrollningen brytas, men att sådant hitintills icke lyckats, trots föräldrarnes bemödanden att genom förströelser af alla slag jaga bort demonen.
»Men bar jag mig då verkligen så löjligt åt?» frågade jag slutligen.
»Ert uppträdande var så oväntadt, så brådstörtande,» svarade frun, »era ord så originella, jag skulle nästan kunna säga besatta, att. . . men förlåt mig, herr Höglund! . . . Ni måtte i alla fall ha ett mycket godt hjerta ... ni ville vara ond, men det godmodiga röjde sig öfverallt. . . Emellertid vet ni hvad som följde . . . Evelina har skrattat. . . skrattat till dess hon uttröttad sjönk ned på soffan och föll i sömn, den lugnaste hon på länge åtnjutit och ...»
* Assessorn kommer!» anmälde den inträdande betjenten.
Snart visade sig en liten mager gubbe med sträft, nästan jernhårdt ansigte, svart frack, stöfvelkragarna uppdragna öfver pantalongerna samt en guldkrycka i handen. Det var assessor Carlander, vanligen döddoktorn kallad, emedan han, till följd af sitt sträfva sätt att vara och tala, sällan tillkallades förrän i sista stunden, då naturligtvis läkarens sätt att vara upphör att vara en hufvudsak.
Jag hade dock min särskilda anledning att med välbehag betrakta detta sträfva ansigte, fast jag aldrig behöft anlita honom såsom läkare. Han brukade nemligen öfvervara examina i skolorna och satt då sugande på sin guldkrycka, utan att tilltala någon. En gång och när jag gick i secunda dummade jag mig på en dylik examen. Tillfrågad hvem det var som vann slaget vid Narva, uppgaf jag, alla häfde-
Källa: Project Runeberg ·