Sida 92
Assessor Carlander
tecknare till trots, att det var Gustaf den andre Adolf. Mina kamrater bleknade, mina lärare rodnade, mina åhörare skrattade. Men assessor Carlander tog krvckan och äfven bladet från munnen och sade:
»Intet premium vore stort nog för den der abcdarien, om hans uppgift vore sann, eller om den andre Gustaf, i stället för den tolfte Carl, då haft Sveriges affärer om hand.;
Detta oväntade yttrande halp mig verkligen, ty allas uppmärksamhet vändes från mig till assessor Carlander, hvilken snart kom i liflig disput med skalden och dåvarande statssekreteraren, sedermera biskopen i Kalmar, Kullberg, hvilken jemväl bevistade examen och troligen tog kung Carls parti. Från den stunden tänkte jag med tacksamhet på Carlander och Gustaf den andre Adolf, men var beständigt afvogt sinnad emot Kullberg och den tolfte Carl.
»Nå, hur är det 1111 igen?» frågade vid sitt inträde i Dillmans sal assessorn med sin vanliga barska stämma.
»Bättre, goda herr assessor!» svarade fru Dillman, skyndande emot honom; »mycket bättre, Gud vare lof!»
»Bättre?» upprepade Carlander ännu buttrare; »lrvarför skickar man då efter mig? Vet man då inte att nästan hela min praktik består uti att se lik titta! . . . Adjö!»
Fru Dillman skyndade att för den gamle läkaren omtala hvad som händt, jeinte den del jag haft i kuren, och till hvilket allt han lyssnade med fullkomligt orörliga anletsdrag.
»Men hvad skall Evelina nu ta in?» frågade hon derefter och sedan hon hviskat åt betjenten, att han skulle be mamsell komma ut.
»Hvad hon ska ta in?» upprepade Carlander. »Jo sängen eller soffan, i fall hon vill sofva, och frisk luft när hon stiger upp. Gör henne inte till en porslinsdocka på ett spegelbord, låt henne röra på sig, dra mangeln till exempel, men framför allt låt mig genast gå!»
»Jag kan nog föreställa mig, att herr assessorn har mycket att göra,» fortfor frun, som väntade på Evelina och derför ogerna ville släppa läkaren; »det skall vara grufligt så sjukligt uti staden, frossör och febrar både bland bättre och sämre . . . Det är obegripligt, att samma sjukdomar och eländen skola drabba alla klasser.»
»Ingenting är begripligare, min fru, »genmälde assessorn; »somliga ha för mycket att äta, andra för litet eller intet
Källa: Project Runeberg ·
